Kärlekens Ö

En gång i tiden så fanns det en ö där alla känslor levde;
Glädje, Sorgsenhet, Förståelse och alla de andra känslorna inklusive Kärlek.
En dag fick alla känslor reda på att deras ö skulle komma att sjunka till havets botten. Så alla känslorna förberedde sig för att ge sig av.
Kärlek var den enda som stannade. Hon ville njuta av paradiset på ön så länge som det var möjligt att stanna kvar.
När ön nästan hade gått under, beslöt sig Kärlek för att det var tid att ge sig av. Hon började titta efter någon som hon kunde be om hjälp, precis då passerade Rikedom ön i en flott båt. Kärlek frågade, - "Rikedom, får jag följa med dig i din båt?" Rikedom svarade; - "Jag är ledsen, men här är så mycket silver och guld i min båt så det finns ingen plats för någon mer."
Då beslöt sig Kärlek för att fråga Förnämlighet om hjälp, hon passerade precis i en vacker båt. Kärlek ropade till henne, - "Förnämlighet, snälla du hjälp mig."
- "Jag kan inte hjälpa dig," sa Förnämlighet, - "Du är alldeles våt och kommer att förstöra min vackra båt."
Den nästa som Kärlek såg passerade förbi var Sorgsenhet. Kärlek sa,
- "Sorgsenhet, snälla du låt mig få åka med dig."
Sorgsenhet svarade, - "Kärlek, jag är ledsen, men jag behöver att få vara alldeles ensam just nu."
Sedan så såg Kärlek Glädje. Kärlek ropade, - "Glädje, snälla du ta mig med dig." Men Glädje var så euforisk att han inte ens hörde att Kärlek ropade på honom.
Kärlek började att gråta. Då hörde hon en röst som sa, - "Kom Kärlek, jag tar dig med mig." Det var en av känslorna. Kärlek kände sig så välsignad och överlycklig att hon glömde att fråga känslan om hans namn.
När de hade kommit i land så for känslan sin väg. Kärlek förstod då hur mycket hon stod i skuld till den känslan. Sedan så fann Kärlek Förståelse och frågade, - "Vem var det som hjälpte mig?" - "Det var Tid," svarade Förståelse.
- "Men varför hjälpte mig Tid när ingen annan ville?", frågade Kärlek. Förståelse log och med sin stora visdom och kännedom svarade hon,
- "Eftersom bara Tid är kapabel till att förstå hur stor Kärlek är."

-- Författare okänd --