Kärlekens och Frihetens makt
-- © Karin Elam --

Han satt på taket i sin stora kappa, medan regnet rann nedför hans kinder. Han visste att han skulle ta sig därifrån, egentligen, men han ville inte lämna det som hade blivit hans hem under några korta dagar.
-"Alex! Sitter du härute nu igen, din stygga pojke. Kom in, så skall du få en fin kopp med choklad och en bulle."

Skulle han gå in? Han såg lugnt på kvinnan som stod där med ditt huvud utstucket ur fönstret, stirrande på honom med ansiktet uppvänt. Hon såg ovanligt dum ut. Hon var sköterska på ett mentalsjukhus, där han för tillfället bodde. De hade hittat honom i en park, när han sökte skydd för natten, och han hade följt dem villigt. Beslutat sig för att det kunde vara hans tillfälliga hem. Men det kanske var dags att bryta upp nu?

- "Nej kvinna." Han såg chocken i hennes runda ansikte. Det var de första orden han hade uttalat sedan han fördes dit.
- "Jag tänker inte komma in. Jag lämnar er nu. Var lugn, du kommer ha glömt mig så fort jag är borta. Ge min bulle till Bernhard, så gör du någon lycklig idag."
Med ett språng var han borta, innan hon hann ropa till eller ens tänka efter. Så hämtade hon sig, och skrek gällt efter förstärkning.
- "Alex! Han rymde! Kalla på vakten!"
- "Vem då? Lugna dig nu. Vi har väl ingen Alex på vår avdelning?" Sköterskan tänkte, hennes ansikte vreds om i koncentration, men sedan lossnade det och hon log förvirrat.

"Nej, det har vi ju inte. Vad var det jag tänkte på? Måste ha slumrat till en smula. Nej men, så klantigt av mig! Jag har tagit fram en bulle för mycket! Ge den till Bernhard, så blir han glad."

Han sprang över taken, kappan virvlade ut bakom honom och han släppte alla tankar på vad han skulle göra, på vad som låg framför honom.
Jag har förlorat mycket tid. Tio dagar har jag varit instängd bland människor, fjättrad av deras värme och omtanke. Varför rör det mig så?
Han saktade ned och stannade. I skydd av en liten dunge släppte han sin förklädnad helt. Öronen växte och blev ludna och spetsiga, klorna fälldes ut, ögonen smalnade och återgick till sin gyllene färg, tänderna blev vassa och svansen ringlade sig ner runt hans ben. Vad skönt det var att åter få vara i sin sanna form. Varför hade han gått med på att spendera så lång tid bland människor? Hur hade han stått ut med att hålla sin förklädnad uppe varje dag? Och för vad hade han gjort det? Vad hade han åstadkommit medan han var där? Ingenting!

Jag ville känna kärlek.

Kärlek! Det ordet spottades på i Helvetet, människors små drömmar. Kärlek! Vänskap! Viljan att hjälpa sin nästa! Deras ideal, så höga, långt utom räckhåll. Trodde de att de hade lov att använda sådana ord? De visste ingenting!
Och ändå kunde han i deras närhet känna en kraft så stark att han blev omtumlad, så stark att om den användes emot honom skulle den krossa även honom - en av de starkaste i Helvetets rike. Var det kärlek? Varför hade i så fall inte människorna, om de hade möjligheten att använda denna kraft, då i urminnes tider då de tre rikena kände varandra, tagit över och kastat ned båda de onämnbara, och själva satt sig på tronen? De hade inget behov av att upprätthålla balansen. Varför levde de nu i ovetande, lyckliga i sin egen värld?

- "Kärlek kan inte användas emot någon annan..."

Förbannade vare människorna och deras stora ord! Han hade ett uppdrag att utföra. Han kunde inte fortsätta att tappa tid på det här viset. På ett ögonblick hade han kastat sig upp i luften igen. Han sprang så fort han kunde rätt upp i himlen. Väl uppe bland regnmolnen saktade han ned igen och sprang i maklig takt uppe i högre luftlager till dess att han kom över de sista molnen, och kände solen på sitt ansikte.

- "Men kära, hur står det fatt?"
Hon flämtade och kippade efter andan, handen över hjärtat som värkte obarmhärtigt.
-  "Han är på väg igen," sade hon med uppoffring, och såg skräcken spridas över vännens ansikte.
- "Jag måste ge mig av. Jag måste påbörja mitt uppdrag." Tårar steg i den andras ögon, men hon log tappert.
- "Ta det försiktigt. Kom tillbaka till mig."
- "Det skall jag."

Hon hade vetat att dagen var nära. Det var länge sedan Gud hade kommit till henne med meddelande från den onämnbara själv och berättat vad hon var tvungen att göra. Ändå hade hon stannat i Himlen, ovillig att lämna sitt hem och sina älskade. Smärtan i hennes bröst kom sig av hennes olydnad, men den stillades när hennes uppdrag för ett tag blev mindre viktigt. Nu var det dock återigen av största vikt att hon påbörjade sin resa. Säkerheten för alla de tre rikena låg i hennes händer. Den onämnbara litade på henne. Hon var tvungen att lämna allt hon någonsin hållit kärt för att rädda det.

Vad jag är fånig. En av de starkaste i Himlens rike och har aldrig satt min fot utanför det.
Hur skulle världen där nere ta emot henne? Skulle någon se henne för vad hon var? Skulle hon få någon hjälp med det hon skulle göra?
- "God morgon, Fermes. Hur står det till?"
- "Tack, tack, bara bra," svarade Portvakten. - "Så du skall ut i världen nu, min lilla?"
- "Hur är det där nere, Fermes? Är människorna goda eller onda? Kan man finna hjälp om man söker det?" Portvakten såg på henne med gamla ögon, gamla ögon som sett mycket, och log stilla.
- "Min vän, du kommer finna att människor inte är enkla varelser. Det finns inget gott eller ont i människornas värld, utan en evig kamp mellan de båda. Du kommer att se mycket av glädje, men även mycket som sårar dig. Du kommer att vara trött och olycklig och framförallt besviken." Fermes pausade och gav henne ett tröstande leende. - "Men kom ihåg detta: hjälp finner man alltid, om man söker tillräckligt. Gå nu, mitt barn. Lycka till."

Och Fermes öppnade porten som leder från himlen. Hon störtades ut i världsrymden innan hon var redo för det, och föll handlöst. Hon sträckte en hand mot Fermes, men han stängde långsamt porten och tog inte emot den. Det sista hon såg var hans leende, och hon hörde som en viskning hans sista ord i huvudet.
- "Gå nu, mitt barn. Lycka till."

Hon vaknade på en gräsmatta, med solen i ögonen. Hon blinkade långsamt, och försökte komma på var hon var någonstans, och varför...
Just det, jag är ju på Jorden. Så det är så här gräs känns...
Hon satte sig upp, såg förundrat omkring sig. Hon hade mycket att göra, nu när hennes rikes framtid var i ett så kritiskt läge. Men hur skulle hon kunna göra det?
- "Det finns en demon som kommer att jobba emot dig. Du måste stoppa honom. Döda honom, om det blir nödvändigt. Allt för att rädda vår framtid."
Hur skulle hon kunna döda någon? Hon hade vuxit upp med att älska alla i sin omgivning, och hade lärt sig att respektera allt liv. Hon skulle aldrig klara av något sådant... hon visste inte vad det innebar att hata. Hat var förbjudet i Himlen, det var ett fult ord som kom de högsta av hennes order att blekna.

- "Du, flickunge!" Hastigt reste hon sig. De talade med henne! Två människor i blå klädnad, med bistra uttryck i ansiktet. Varför såg de ut så? Det fanns väl inga demoner i närheten att oroa sig för? Hon kunde i alla fall inte känna någon. Hon funderade över detta ett ögonblick, så kom hon hastigt ihåg sig själv och gömde sina vingar och sitt ljus.

- "Göm dig själv när du är i Skymningens rike. Människor är rädda, och om de ser dig som du verkligen är kan de göra dig illa."

Fast varför skulle de göra henne illa? Hon log mot de båda människorna. De log inte tillbaka.
- "Vad gör du här? Kan du inte läsa, eller? "Obehöriga äga ej tillträde", det betyder att om du inte har giltiga papper får du inte vara här. Hur tog du dig in?" Hon ryggade tillbaka, skrämd av deras ovänliga tilltal.
- "Jag är ledsen..." började hon. "Jag menade inte... jag kommer hit från ett annat rike, långt borta... eller, jag... ." Förvirrad såg hon ner i marken.

- "Berätta inte varifrån du kommer, vem du är eller varför du är på jorden."

- "Du får nog ta och följa med oss," sade den ena av männen, och den andra tog tag i hennes arm. Hon ryckte till, ovan vid känslan av mänsklig hud mot hennes eget skinn, och försökte dra sig ur hans grepp.
- "Seså, ta det nu bara lugnt och följ med oss snällt, så kommer ingen till skada."
- "Nej, släpp mig... Ni förstår inte, jag har saker att göra..."
- "Streta inte emot nu..."
- "Släpp..."
- "Kom nu, om du inte följer med frivilligt är jag rädd att jag måste bli lite otrevlig..."
- "Jag sa släpp!"
Mannen som hade hållit i henne gav ifrån sig ett kort skrik och ryckte till i hela kroppen. Han släppte henne så snabbt att hon blev förvånad och tappade balansen, snubblade till. Mannen stod och såg på sin hand, skrämd av vad han just upplevt. Hans vän såg oroligt på honom.
- "Vad hände? Hur mår du?"
- "Det kändes som en elchock av något slag... min arm, den är helt... Nej vänta, vart tog hon vägen?"
Men hon var redan långt borta.

Han ryckte på huvudet. Hade han sovit? Han hade sprungit ett långt tag nu, utan något speciellt mål.
Jag kan inte fortsätta så här! Jag måste starta det jag skall utföra...
Men det var fula saker han hade blivit sänd till jorden för att göra. Att döda en ängel! Han suckade djupt. Först skulle han hitta den där flickan. Hon skulle bort, innan hon blev vuxen och helt utvecklade det som redan växte inom henne. Vad var det Lucifer hade sagt innan han reste? Att hon hotade balansen, så var det. Och samma med tre andra barn, som på liknande sätt som flickan skulle försvinna. Det var inte snyggt, men det måste göras.
Men detta att döda en ängel! Aldrig hade han trott när han blev kallad av Lucifer att han skulle få göra något sådant. Han kunde minnas orden han fick höra då som om det var idag.

- "Dessa barn står ivägen för den balans som vi kämpar för att upprätthålla. I dem växer en ondska som är ren. I deras tjugonde levnadsår kommer den ondskan att vara fullt utvecklad, ofläckad av någon annan känsla. Sådana barn hör inte hemma på jorden. Om de får växa upp kan de störta de tre rikena och föra kaos till den värld vi känner."

Så han skulle döda ett barn. Inte bara ett barn, förresten, flera. det var väl ingen stor sak, barn fanns det många. Men så var det ängeln också.

- "Det kommer att finnas en ängel som vill hindra dig i detta. Hon skall också bort."

Att döda en ängel! De renaste varelserna som fanns. Sådant gjorde man bara inte, det var ett brott som gick emot allt han någonsin lärt sig. Människor är bara brickor i ett stort spel, ovetande om sitt eget öde, och Helvetets invånare är varelser liksom dig själv, fulla av hat och förakt. Men änglar är rena och förtjänar inte att dö för din hand. Att döda en ängel är något du aldrig kommer att bli fri från. Så hade han lärt, men var det nu tid att glömma det?
Han suckade igen och ökade farten. Flickan han skulle döda var inte långt bort.

Hon skakade våldsamt, förvirrad och rädd. Hon hade aldrig varit med om något liknande. I Himlen tog man emot främlingar.
Varför var de så elaka? Hon hade väl inte gjort något ont. Det fanns inga demoner i närheten, så varför betedde de sig som om det gjorde det? Det fanns ingen kärlek i dem när de frågade mig vad jag gjorde där. Men de är inga demoner, för när de talade med varandra hade de kärlek i sitt hjärta.
Hon förstod ingenting. Hur kunde de vara fulla av kärlek men inte dela med sig av den? Fermes' ord kom tillbaka till henne:
- "Det finns inget gott eller ont i människornas värld, utan evig kamp mellan de båda." Var det detta han menade? Detta att människor inte hade kärlek för alla, utan bara för några få? Hur kunde de leva så?
Hon skakade långsamt på huvudet. Det var nya känslor som rörde sig i henne.

- "Du kommer att vara trött och olycklig och framförallt besviken."

Trött, olycklig, besviken. Det var känslor hon hade sluppit i alla de år hon levt i Himlen, säker bakom dess väggar. Hon längtade plötsligt tillbaka. Överallt omkring sig såg hon kärlek, men också illvilja och hat. Det var nytt för henne.

- "Glasögonorm!"
- "Fetto!"

Hon vände sig om och såg fyra små pojkar som retade en femte, som låg på marken och grät. Hennes blod började sjuda och innan hon visste vad hon gjorde hade hon sprungit fram och ställt sig framför honom. Hon fattade en av de fyra andra pojkarnas arm i sin hand.
- "Låt honom vara," väste hon. Utan att hon menade det hårdnade hennes grepp om pojkens hand tills han kved av smärta.
- "Nej, aj... släpp mig... ." Hon såg hans rädda ögon med något som liknade tillfredställelse.
Vad är denna känsla inom mig? Varför blir jag lycklig av att se denna pojke lida? Vad har hänt mig? Är detta vad som kallas hat?
Hon släppte honom snabbt, som om hon blivit bränd. Skrämd stirrade han på henne, och sprang sedan sin väg. De andra pojkarna följde honom, och pojken hon skyddat ställde sig upp.
- "Där fick de! Ha ha! Tack, vem du än är." Hon såg på honom, på hans ögon som sken med skadeglädje.
Även han hatar. Finns det då inte kärlek i den här världen?

Han satt på ett tak och såg en ung flicka leka. Hon skulle växa upp till att bli en människa som inte borde finnas, en människa som borde vara en demon. Demoner kan ju inte leva i människornas värld... eller hur?
Jag kan ju leva i människornas värld. Varför kan då inte den här flickan göra det?
Nåja, ett uppdrag var ett uppdrag och det skulle slutföras. Det var ju också hans order från den onämnbara själv, genom Lucifer. Han hoppade hastigt ned från taket och gick mot flickan. Hon stannade upp i sin lek när han närmade sig, och drog sig mot dörren på sitt hus.
Varför gör hon så? Jag har gömt mina ögon och mina klor. Jag ser ju ut som vilken människa som helst.
- "Hej, lilla barn," sade han försiktigt. Flickan svarade inte, nickade bara kort.
Tror hon att jag skall göra henne illa? I så fall tror hon ju rätt...
Han såg på barnet, så oskyldigt det var. Han kunde se ondskan som växte i henne, men än så länge var hon inte annorlunda från andra människor. Hon hade fortfarande kärlek inom sig, och var fortfarande bara ett vanligt barn, ovetande och rädd för den som ville henne ont. Hur skulle han kunna döda henne, kallblodigt och utan medlidande? Det gick inte! Han satte sig på huk framför barnet, såg på blommorna hon hade i handen och log.
- "Vilka fina blommor du har. Kan jag få en?" Det gick ett tag, så nickade hon och tog en maskros från sin bukett. Hon räckte den mot honom och han tog försiktigt emot den.
- "Tack." Så gick han, lämnade henne hel och välbehållen.

Hon hade kommit hit för att hämta några barn, tre, nej, fyra barn vars ondska växte för var dag. Hennes uppdrag var att hämta dem till Himlen, där de sedan skulle få stanna i evighet. Hon hade inte tänkt så mycket på det när Gud kom och förklarade vad hon skulle göra, men nu plötsligt började hon fundera på vad det innebar. Barnen skulle stängas in, för evigt fjättrade i Himlen, instängda bland all den kärlek som hör Himlen till. Vad det skulle plåga dem, de som inte hade någon kärlek i sig. Och varför?

- "Dessa barn står ivägen för den balans vi kämpar för att upprätthålla. I dem växer en ondska som är ren. De måste bort från jorden, där kan de inte stanna."

Så det var som demoner, utan kärlek. Och därför kunde de inte stanna på jorden, där kärlek och hat blandades i en evig kamp. De skulle tas till Himlen för att fängslas. När hon fick reda på sitt uppdrag hade hon tyckt att det verkade rättvist, det var väl självklart. Men hon hade nu själv känt hur det var att hata, och förstod att för dessa barn skulle det vara ett fruktansvärt straff att leva bland kärlek för all framtid.
Hur ska jag kunna ta dessa barn till sitt öde?
Hon satt på ett tak och såg på en ung flicka som lekte. Ondskan växte i barnet, det kunde hon se, men det var fortfarande bara ett barn, ovetande. Hon skulle aldrig kunna ta barnets lycka ifrån det så brutalt och grymt. Men vad skulle hon då göra? Hon kunde inte återvända till Himlen tomhänt.

Med en suck kastade hon sig upp i himlen, flög snabbt på lätta vingar.

Men hade han då inte gjort hemska saker innan detta, torterat och orsakat lidande? Varför var det plötsligt så svårt? Hade han förändrats så mycket?
Han såg sköterskans runda, snälla ansikte framför sig och var tvungen att inse att ja, det hade han. Han hade känt omtanke.
Hon visste ingenting om mig, men hon tog hand om mig och gav mig kärlek ändå, villkorslöst. Jag kunde inte gå oförändrad genom det...
Så vad skulle han göra nu? Han kunde inte göra det han hade blivit sänd hit för. Skulle han ge upp och återvända till Helvetet, och utstå skam och plågor när Lucifer fick reda på att han inte ens lyckats döda ett barn?
Han sprang snabbt upp i himlen, ville bort och ville tänka.

Jag skulle aldrig ha kunnat döda ängeln heller.
På ett moln stannade han och lät solen skina honom i ögonen. Skymningens rike hade en underbar himmel, en han skulle kunna stanna i för evigt. Kanske att han skulle göra det? Stanna här och aldrig återvända? Men vad skulle då hända? Om han inte dödade barnen, skulle inte de tre rikena då förstöras och hamna i kaos?

Han hörde en suck bakom sig, och vände sig hastigt om. Han tog några varsamma steg, och där, på andra sidan om det moln han själv valt att vila på, satt en annan varelse med sorg i blicken. Han blev ställd, visste inte vad han skulle göra. En Himlens invånare, här på jorden?
- "Du måste vara den ängel jag blev tillsagd att döda." Hon såg upp och blev varse honom.
- "Det är möjligt. I så fall gissar jag att du är den demon som jag skulle döda."
De såg på varandra länge. Hur lång tid hade gått sedan han först talade? En sekund, en timma, flera år? Talade han först eller var det hon?
- "Du skulle ha hindrat mig i mitt uppdrag."
- "Du skulle ha hindrat mitt."
- "Jag skulle döda fyra barn."
- "Jag skulle fängsla dem."
- "Varför gjorde du det inte?"
- "Varför gjorde inte du?"

Han tänkte ett tag, och kom fram till samma svar som han hade givit sig själv tidigare. Sköterskan syntes framför honom igen.
- "Jag förändrades. Jag var nyfiken på människor, och levde bland dem i tio långa dagar. Jag lärde mig om kärlek. Efter det kunde jag inte... Men du? Du är ju en ängel. Du måste redan ha känt till kärlek..."
- "Jag lärde mig om hat." Han såg chockad på henne. En ängel som lärde sig hata? Vad höll på att hända med världen?
- "Jag kunde inte fängsla barnen efter det. Jag förstod vilken plåga det skulle vara för dem att endast fyllda av ondska få leva fängslade i Himlen, omgiven av kärlek. Jag kan inte återvända själv... ."
- "Inte heller jag kommer att återvända hem, till Mörkrets rike."

De såg på varandra, länge.

- "Vad kommer hända nu? Kommer vi genom vår olydnad att försätta alla tre rikena, Ljusets, Mörkrets och Skymningens, i kaos?"
- "Det måste finnas ett annat sätt... Du var en demon men nu är du människa."
- "Människa?"
- "I dig finns både gott och ont. Och samma i mig. Det är det som gör en människa, och det är därför vi nu är människor båda två, i Skymningens rike."

Återigen en lång paus. Hur länge hade de varit där? Han stod upp rakt och vände sig bort som för att gå.

- "Molnen håller på att tunnas ut. Vi borde ta oss härifrån."
- "Men tillsammans..."
- "Vad?" Han vände sig mot henne igen. Hon satt och såg ned i molnet, med röda kinder. Hon tvekade, men fortsatte sedan.
- "Tillsammans kan vi väl arbeta för barnen? Kan vi inte åtminstone hjälpa dem, om vi nu inte kan göra det vi egentligen skulle?"

- "VAD?!"
- "Jag tror det är bättre så här," sade Fermes lugnt. Han hade vetat att hon aldrig skulle komma tillbaka. Det fanns för mycket att lära på jorden. Tillsammans skulle hon och demonen från Helvetet kunna ta hand om de barn som hade ondska växande i sig. De hade minnen från både Ljusets och Mörkrets rike, och skulle därför kunna hjälpa barnen att leva i Skymningen.
- "Men hur kan de arbeta tillsammans? En demon och en ängel?"
- "De är ingetdera nu. Båda är människor. Och jag tror att de älskar varandra." Fermes log sitt stilla leende. Han var den äldsta av Himlens varelser, äldre även än Gud, och han hade sett mycket.

I Helvetet är alla fyllda av hat, rädsla och förakt. Änglar hatar de och fruktar, ty de är allt som demoner inte är. Människor föraktar de, för människor är simpla varelser som inte vet något om världen eller sitt eget öde.

I Himlen är alla fyllda av kärlek, rädsla och medlidande. De älskar varandra, de fruktar demoner och de har medlidande med människor, för människor är simpla varelser som inte vet något om världen eller sitt eget öde.

Men både de i Mörkrets och de i Ljusets rike har fel, för människor är inte simpla varelser. De är varken goda eller onda, utan består av en ständig kamp mellan de båda. Och det är därför de är så mycket mer än både änglar och demoner. De vet visserligen inget om världen eller sitt eget öde, men det gör ju inte Himlens och Helvetets varelser heller. Gud vet inte. Lucifer vet inte. De enda som vet är de båda onämnbara, vi andra kan bara gissa.

Jag och min älskade ger kärlek till fyra barn i vilka ondskan växer. Det är inte lätt, men vi vet hur det är att leva utan kärlek och utan hat. En varelse måste ha båda, annars lever den fattigt. Annars lever den inte som en människa.

Slut.