Julen
av Nils Lovén

Jul o Nyårssidan / Adventskalendern / Bettans Sidor

Nils Lovén, skrev även under pseudonymen Nicolovius. Han var född 1796 i Räng, Skytts härad i dåvarande Malmöhus län, han dog 1858. Han var svensk präst och författare, folklivsskildrare, fil mag, docent i estetik och litteraturhistoria vid Lunds universitet, översättare och mottagare av Svenska Akademiens kungliga pris.

Berättelsen nedan är skriven av honom och berättar om hans minne av sina ungdoms jular, mat och aktiviteter och hur han upplevde dem. Han är alltså prästson och upplever julen och dess nöjen från sin samhällsklass.

Berättelsen återfinns i Folklivet i Skytts härad vid början av 1800-talet.

Julen

Med julen ingick de allmänna nöjenas tid. Det fanns ingen så fattig koja, att man ej beredde sig på att någon stund ha glädjen till sin gäst: ty även tiggaren  - tack vare den allmänt rådande barmhärtigheten - hade då så rundligt, att även han kunde undfägna en vän, det vill säga, en annan tiggare. I alla förmögnare hus bryggdes och bakades även för de fattigas räkning, och ingen var så girig, att han icke var barmhärtig åtminstone om julen. Dagen före julafton - Lille juleafton kallad - utdelades rika allmosor, särdeles i prästhusen, till varje fattigt hushåll inom pastoratet.
Till avhämtandet av dessa gåvor, som bestod i bröd, fläsk, gryn, talgljus och öl, hade alla fattiga en liten säck och ett så kallat "halskrus". I säcken lades brödet, fläsket och grynen, i halskruset slogs ölet och nedsattes ljuset, där det ej lopp fara att brytas.

Julafton samlades före solens nedgång byns drängar vid kyrkan för att med ringning fira den högtidliga stund, då den fröjdefulla julen inträdde. Då solen nedkommit i horisonten, gingo de upp i tornet för att "ringa julen in", och  när den sista skymten av den glödande solskivan försvunnit, framsuckade de:
- I Herrans Jesu Kristi namn och började ringningen.
Vid första ljudet av tornklockorna böjdes alla knän, alla huvuden blottades och alla läppar framviskade:
- I Jesu namn.
Över den tätt med kyrkor besådda slätten sammansmälte snart klockljuden från skilda håll till en enda hela luften genombävande sång, vars jublande allvar stämde sinnena till en andaktsfull julfröjd. Det lät som om det ringt däroppe i den blåa himladomen.
Ringningen fortsatte närmare en timme efter solnedgången då klockorna stannade en efter annan och en högtidlig tystnad inträdde, som efter en böneandakt.

Julen var nu börjad. Alla, som mötte varandra, togo nu varandra i hand med denna önskan:
- Guds fred! En fröjdefull jul, hälsa och allt vad som kärt ä! vartill alltid svarades:
- Det samma tillbages igen.

Efter slutad ringning samlades tjänarna, envar hos sitt husbondefolk, och den så kallade "högmaten", bestående av ett stort bröd med därpå i en hög uppstaplade stycken av fläsk, kött, korv och klenätter, utdelades till var och en av dem, varefter de buro alltsammans ned till sina kistor, där de nedlade det, och klädde sig sedan i sina högtidskläder. Snart samlades de åter vid högtidsbordet, där en måltid, bestående alltid av lutfisk, gröt, gåsstek och kakor, intogs.
Det var bruk, att efter måltiden skulle envar av gästerna giva gårdshunden en bit bröd. Om det skulle hända, att hunden, för att i ro förtära sitt bröd, gick ned till dörren, betecknade det, att den person, som givit brödet, skulle innan nästa jul vara död. Den, som på sådant sätt fick en dödspåminnelse, stördes dock icke, även om han satte fullkomligt förtroende till detta omen (förebud) i ringaste mån i njutningen av de nöjen som julen hade att erbjuda.
Sedan bordet blivit efter måltiden avdukat, samlades alla med sina psalmböcker kring det, och nu lästes först högt av husfadern eller av den förnämsta i laget aftonbönen med flera böner och Fader vår, därefter sjöngos några julpsalmer, och sist lästes välsignelsen.
Julafton satt man uppe, så länge julljusen brunno, och tillbragte tiden, sedan sången och den vackra bönandakten var slutad, med jullekar. Man skodde blackan, stack ögat ut på skomakaren, pekade mot månen, såg efter sjustjärnan, lekte Markus och Lukas, satt på understolen, gick blindbock, gömde ringen m.m. I varje lag fanns merendels någon som kunde sjunga. I sådant fall tillbragtes ävenledes en del av tiden med avsjungandet av andeliga sånger.
 

Juldagen hälsades den uppgående solen med ringning av alla kyrkklockor, och människorna påminte varandra om att dem var född en frälsare.
Allt split ansågs den dagen för ohyggligare än annars, all obarmhärtighet var den dagen bannlyst, och i varje hjärta kändes mer och mindre klart ett genljud av änglars sång vid Jesu födelse:
- Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, människorna en god vilja.
Denna folkets godhet sträckte sig till allt i deras hus. Deras kreatur vårdades med mera ömhet den dagen och fingo på den bättre foder än vanligt. Alla bandhundar fingo sin frihet och kunde även få den utan fara för andra, emedan envar höll sig den dagen hemma sedan kyrkan var besökt. Från kyrkan skyndade man sig då fortare än vanligt till sitt hem, där varje hushåll tillbragte den övriga delen av dagen i stillhet inom sig själv med läsande och sjungande och allehanda oskyldigt tidsfördriv. Att juldagen vilja med sitt besök intränga i en annans hus ansågs för oanständigt.

Annandag jul steg man tidigt upp och sållade den aska som efter juldagen blivit i kakelugnen, över kreaturen. Även den dagen besöktes kyrkan flitigt. Aldrig kom, varken då eller någon annan heligdag (helgdag),  någon hem från kyrkan utan att taga var och en av de hemmavarande i hand och säga Mässe i Guds navn!

På aftonen annandag jul börjades i byarna de så kallade "julstugorna", en slags på förhand bestämda baler, vilka fortsattes alla heligdagar och stundom även någon annan dag till kyndelsmässodagen, då de upphörde. Varje bondgård upplät då en gång sin sommarstuga till de ungas julnöje, där de, fastän stugan ej kunde eldas, höllo sig varma med danser och lekar och öl.
Samlingen skedde klockan 6 om aftonen och dansen varade vanligtvis till klockan 2 på natten.
Bönderna dansade nästan uteslutande polska, vilken vid jultiden blandades med lekar, som lektes under sång och vid vilka sällskapet slöt en stor ring, som dock alltid vid lekens slut upplöstes i en slängpolska.
Med sådana jullekar omväxlande dansen, tills aftonvarden kom, vilken bestod i smörgåsar och klunkar av den kringvandrande ölkannan. På det att även denna stund ej skulle vara utan munterhet, uppfördes ofta då ett slags skådespel, som skänkte åskådarna mycket nöje och ej heller saknade sin nytta.
Det gamla nordiska bruket att av någon utmärkt god eller dålig gärning giva gärningsmannen ett tillnamn var ännu den tiden övligt. Den, som för en nedrig handling erhållit utmärkelsen av ett öknamn, hade även det straffet, att han och hans handlingssätt representerades på julstugorna.
- Du bär dig åt så, att man kan leka jul efter dig, var ett strängt bestraffningsord.
Bland de skådespel, som jag minnes, var ett, som kallades Träffenlo, vilket föreställde en den tiden levande person, som påträffats på en loge, under det han var sysselsatt med att stjäla säd. I det hörn av stugan, som valdes till skådeplats, såg man en person hava mycket bråttom med att kasta säd. I ett samtal med sig själv tolkade han sina avsikter och sin oro, oupphörligt fruktande, dels att dagen skulle gry, innan han fått sin säck fylld, dels att natten ej skulle vara utan vittnen. Beständigt tyckte han sig höra människofjät och lyssnade, men lugnade sig igen.
Äntligen gol en tupp och påminte honom att skynda sig. Han packade in i en hast och sprang mot dörren med sin säck men möttes oförmodat där av ägaren, som grep och pryglade honom, varunder han jämmerligen vred sig och skrek till åskådarnas stora nöje, som under denna pryglingsscen uppfyllde stugan med gälla skrattsalvor.
Ett annat skådespel kallades Här vinner jag.
Alla de spelade tumlade omkull av förskräckelse, försökte resa sig upp men föllo igen. Denna kulltumlingsscen var glanspunkten i pjäsen och förfelade aldrig att väcka mycken munterhet.
Ett annat stycke kallades Västgötarna eller, som de i bondspråket benämndes, Väjskyttarna. Mera då än nu vandrade gårdfarihandlarna kring i bygderna, vilka med höga priser och dåliga varor riktade sig icke obetydligt ibland bönderna. De kommo vanligtvis parvis, och så presenterades de även nu på scenen, merendels då dansen efter aftonvarden tagit sin början. De varor, som dessa aktörer hade förvarade i sina tvärsäckar voro torvstycken, som vid uppvisningen kallades tvål, plogknivar, som utbjödos för rakknivar, och trasor, som benämndes näsdukar och schalar.
Vid inträdet skaffade de sig plats genom att bland de dansande svänga kring sina tvärsäckar, som väl ibland vållade blånader, men dock aldrig vrede, var än de träffade. Därpå framtogs varorna, som berömdes på ett härmat västgötaspråk.
En beskrivning, som ofta var ganska lustig, lämnades på varje sak och på dess otroliga företräde framför alla andra av samma slag. För papperslappar köptes än ett, än ett annat, och många muntra upptåg föreföllo under växlingen. Sedan västgötarna blivit förplägade, avlägsnade de sig och dansen började ånyo.
Dessa lekar och skådespel äro numera alldeles avskaffade bland bönderna och skulle säkert ej mera roa deras ungdom, som nu fordrar ett större arrangemang för sitt nöje.

I min barndom behövdes, till och med bland ynglingar av bättre stånd, ej mera än hälsan för att ha hjärtligt roligt. Med alldeles tom kassa, i hemmavävda och hemmafärgade kläder, tillskurna och sydda av bondskräddare - vilka, om man gjorde någon anmärkning mot klädernas passform, besvarade den med ett diktatoriskt:
- Det skall vara så nu för tiden!
Utan att betvivla deras auktoritet hade jag och mina jämnåriga obeskrivligt roligt på de baler, som anställdes på prästgårdarna inom häradet och hos där varande ståndspersoner vid jultiden.
Salen i vilken vi dansade var upplyst med ett par talgljus på kakelugnen och ett eller två talgljus i varje fönsterluft. Bakom dessa sistnämnda ljus såg man inifrån huvud vid huvud, packade tillsammans så tätt som möjligt och tillhöriga drängar och pigor, vilka med otroligt tålamod uthärdade att i denna obekväma ställning hela natten igenom åskåda de dansande, i hopp dels att sättas i tillfälle att rätta till något redan bland dem infört, dels ock att uppsnappa något nytt.
Valsen, som då var en nymodig dans och nu dansas så väl av vår allmoge, banade sig också vid den tiden väg genom dessa fönster till böndernas kretsar, där den emottogs under namn av "väggadansen". Mycket var dock ej för dem att lära, emedan ungefär enahanda lekar och nöjen, endast något mera förfinade, voro övliga bland ståndpersoner som bland dem.

Jag kan ej neka mig nöjet att än en gång träda in på en sådan bal i mitt minne, det enda ställe, där jag numera har eller någonsin kan få ett dansnöje. Jag förflyttar mig till salen i prosten B-s prästgård. Vid mitt inträde emottages jag av glada människor och främst bland dem av den alltid fryntlige och muntre gubben. När hälsningen är verkställd, räckes mig en stor gammaldags silverkanna, inuti försedd med så kallade "pelar" och fylld med särdeles gott öl, under tillsägelse att laga så, att det sjunker en pel (ett slags mått). Vanligtvis tillades av gubben:

- Den, som sviker i dryckjom,
sviker ock i androm styckjom.

Dem som förmådde att tömma en pel i ett tag hade bestått provet och man drack tills man höll på att förlora andan. Men det oaktat voro de få som fullgjorde uppdraget.
Det dröjer ej länge, innan gubben, energisk i både lek och i allvar, gör oss unga den glädjen att ställa sig som nöjets ledare. De dansar och lekar, som roat honom i hans ungdom, voro naturligtvis de vilka han valde, och man såg nu många föråldrade och nästan bortglömda danser och lekar liva sällskapet och sprida sin munterhet och sin glädje. Man hörde honom då med gester och knäppningar och med avsjungande av denna visstump:

Hej tomtegubbar, slå nu i (ta i ring),
och låt oss lustiga vara!

giva tillkänna, att han ville se liv hos sällskapet och att spelmännen skulle spela upp "nigarepolskan".
Alla herrarna, unga och gamla, skyndade nu att vid en viss avslutning i polskan niga för den som önskades till partner, och gubbar och pojkar nego nu om varandra för gummor och flickor, under det att spelmännen fortsatte denna nigningskadens tills alla blivit uppbjudna, varpå de föllo in i en ny polska, som dansades med mångfaldiga variationer.
Hela sällskapet slöt parvis en stor ring, som, sedan den svängt om ett par varv i salen, bröts av den raske gubben, vilken, anförande den ännu sammanhållande kedjan, dansande i spetsen för den genom alla rummen. Tillbaka i salen kröp han under armarna på något av paren, varpå hela danskedjan följde samma väg och invecklade de dansande paren såsom ett nystan, utvecklade han dem ånyo och slöt åter den ursprungliga ringen. Den lät han svänga åter omkring ett par varv i snabb fart, gjorde sig sedan lös och tog sin moatjé och började en svängom på tvåmannahand, varpå hela ringen parvis sönderföll. Polskan gick raskt en stund i ett virvlande virrvarr och upplöstes.

Då supén var slutad och salen åter städad, börjades ånyo dansen, som omväxlade med valser och med kadriljer, uti vilka senare aldrig mera än fyra par dansade i vardera och av vilka varje hade sina turer med sina särskilda steg, som lämnade ungdomen tillfälle att visa med vilken framgång de använt sina danslektioner.
 

Jul o Nyårssidan / Adventskalendern / Bettans Sidor