"En bondgubbe i norra
Värmland hade köpt en ny gård. En höstkväll i
skymningen hade han varit ute och finåkt och
skulle ta in hästen i stallet. Men hästen
sparkade och bar sig åt. Bonden tappade humöret
och gav honom ett par, tre hårda rapp med
piskan.
- Vill du stå still, din kanalj! skrek han medan
slagen föll.
Men plötsligt skymtade han i en kort blink något
rött, vitt och grått borta i en vrå. Och kinden
brände till av en örfil så kraftig att han föll
omkull mitt bland hästskiten i spiltan. Han blev
liggande en bra stund innan han vaknade till
medvetande igen.
Bonden funderade över vad som egentligen hade
hänt. Det hade inte varit lätt att urskilja allt
i halvdunklet. Men nog var det väl ändå en liten
vitskäggig gubbe med grå kläder och röd toppluva
som han hade sett? Ja, säkert var det han,
gårdstomten! Den förre ägaren hade påstått att
en sådan höll till i lagården. Men som nykomling
hade han bara skrattat.
Nu gällde det att vara försiktig. Han skulle
aldrig mer slå sin häst. Och han skulle sköta
gård och hus så noga att han slapp råka ut för
en sådan här sak igen!
Att reta gårdstomten
straffade sig alltid, ibland direkt som nu,
ibland efter någon tid. Tomten var en vresig,
hämndlysten gammal gubbe som inte alltid var så
lätt att göra till lags. Han var noga med gården
och dess djur och såg till att ingen slarvade
eller var sig illa åt. Men om bonden och övrigt
gårdsfolk gjorde som den lille gubben önskade
och dessutom gav honom lite mat då och då, i
synnerhet på julafton, så hjälpte han till på
många vis: han drog säd till gården, tröskade,
skötte djuren, vallade, varnade inför stundande
faror och mycket annat.
Gårdstomten var alltså
väldigt olik vår tids vänligt leende
julklappstomte. De har också skilda ursprung.
Den gamle tomten har rötter djupt ner i vår
hedniska forntid. Den moderne tomten däremot är
en kristen invandrare, en arvtagare till det
givmilda helgonet Sankt Nikolaus. Där han sitter
rödklädd i skyltfönstren bländade elljus är han
snarast en symbol för nutidens överflöd, medan
den grå gårdstomten i fähuset och ladans dunkel
tvärtom hör samman med gammeltidens armod och
det förr så nödvändiga grovslitet.
Att dela ut julklappar var otänkbart för vår
gamle tomtegubbe. På julen skulle han ha gåvor
istället. Han sysslade med andra, mycket
viktigare uppgifter än att springa omkring med
presenter i en säck."
Så här
börjar Ebbe Schöns bok "Vår svenske tomte -
sägner och folktro" som han gav ut 2006. Den
boken rekommenderar jag till dig som är
intresserad av vår gamla svenska gårdstomte. Det
finns så mycket intressant att läsa om
gårdstomten i den boken, många fina bilder finns
det också att titta på.
Ebbe berättar medryckande om vår "gamle" tomte
och berättar om hur han verkade och hur han såg
ut.
Finns
gårdstomten/hustomten kvar ännu i våra dagar då?
För några år sedan växlade jag några mail med en äldre kvinna, närmare 70 år tror jag,
som berättade att hon hade haft en bondgård tillsammans med sin nu
bortgångne man. Varje gång som något av djuren skulle föda så var hon
där och hjälpte till med förlossningen. Varje gång så pratade hon med tomten som hon var
säker på fanns där och hjälpte dem med djuren. Hon varken såg eller
hörde honom någon gång men hon var säker på att han fanns där. Hennes
man tyckte att hon var knäpp för det fanns ju ingen tomte minsann. Men
hon fortsatte att prata med tomten vad mannen än sa.
|
