Välkommen till sidan om ängla-upplevelser.

Den här sidan handlar om självupplevda möten med änglar.

Allra först vill jag påminna dig om att alla berättelser på den här sidan är det copyright på. Om du vill använda någon av texterna, så måste du fråga författaren om tillstånd. Du kan klicka på namnet under texten, så kommer mailadressen att visa sig, så du kan maila och fråga. Eller om du vill maila författaren ändå för att undra över något eller så, så går det säkert bra.

Tack

till dig som vågar och vill berätta om ditt/dina möten med änglar.

De här berättelserna har du att välja på:

I Marias famn

Jag hade fått lånat några för mig nya böcker och kurade ihop mig i mitt soffhörn för att läsa några av dem. Jag valde boken "Marias röst - ett personligt möte", den grep mitt hjärta direkt. Jag hann inte läsa många sidor förens jag bad till Maria.
Jag kände hur hon omslöt mig med sin värme och kärlek, hon lade en rosa ros vid min hals vid vänster axel.

Den doftade.

Jag bad då alla naturväsen som var hos mig just då att dela min stund, de kröp upp hos mig och vi bara var, i närhet med varandra, i trygghet och kärlek hos Maria.
Då kände jag

Vingslagen från Maria.

--  Bettan  --

Naivitet och kanske en skyddsängel.

Jag var väl en fyra år och lekte med en större kamrat, J.Å, uppe i skogen på baksidan av hans hus. Hyreshusen hade på den tiden kraftiga järnluckor framför källarfönstren som skulle skydda mot bomber om vi dragits in i kriget.

Rätt vad det är pekar J.Å på fönsternischen till tvättstugefönstret och säger att jag ska krypa in där. Naiv som jag var så lydde jag och kröp ihop vid fönstret. Då stänger han järnluckan. Där ligger jag i kolmörkret och känner snart att det inte finns luft. Utrymmet mellan järnluckan och fönsterrutan är just lagom stort för min lilla kropp. Paniken lurar - J.Å har uppenbart gått sin väg.

Till slut när jag förstår att jag ska dö om jag inte gör något lyckas jag slå sönder de dubbla fönstren med min armbåge - livgivande luft strömmar in ur mörkret. Men hur ska jag komma ner ?

I det samma öppnas luckan av en man som ser att jag kommer ut och sedan går han sin väg.

I ljuset av vad som hänt mig senare i livet undrar jag om inte detta var min skyddsängel. Varifrån kom karln? Vart försvann han i ett nu?

När jag tänker tillbaka är nog detta den hemskaste situationen jag upplevt under hela mitt liv. Hur dum och tillitsfull får man vara?

-- Jan --

"Heliga Maria, hjälp mig!"

I elvaårsåldern är jag på hemväg från Essinge bio där jag sett Tarzan och Djungelkvinanns son på matiné.

Strosar på Fredhällssidan på det berg som nu rymmer Fredhällstunneln.

Just där jag har cirka 20 meter fritt fall ner på klipporna kommer jag för långt ut och märker att jag börjar falla mot en säker död snarare än bara lemlästning.

Till min egen enorma häpnad ropar jag: "Heliga Maria, hjälp mig!"

I strid med alla fysikaliska lagar förs jag mjukt tillbaka till utgångsläget och ställs ner på mina fötter.

Jag går hem till mamma som väntar och frågar hur det kan komma sig att jag ropar till den heliga Maria i min nöd. Har vi några religiösa människor i släkten ? Någon katolik ? Nej! Vi är ljumma protestanter som på sin höjd går i julottan och jungfru Maria har vi väl inte åkallat i Sverige på minst 400 år.

Jag har sedan sett om filmen - men där finns ingen referens alls.

Det är fortfarande ett mysterium för mig det hela.

För säkerhets skull har jag döpt mina fyra flickor till Maria i mellannamn...

Till vad kan jag vara ämnad tro ?

-- Jan --"Heliga Maria, hjälp mig!"

I elvaårsåldern är jag på hemväg från Essinge bio där jag sett Tarzan och Djungelkvinanns son på matiné.

Strosar på Fredhällssidan på det berg som nu rymmer Fredhällstunneln.

Just där jag har cirka 20 meter fritt fall ner på klipporna kommer jag för långt ut och märker att jag börjar falla mot en säker död snarare än bara lemlästning.

Till min egen enorma häpnad ropar jag: "Heliga Maria, hjälp mig!"

I strid med alla fysikaliska lagar förs jag mjukt tillbaka till utgångsläget och ställs ner på mina fötter.

Jag går hem till mamma som väntar och frågar hur det kan komma sig att jag ropar till den heliga Maria i min nöd. Har vi några religiösa människor i släkten ? Någon katolik ? Nej! Vi är ljumma protestanter som på sin höjd går i julottan och jungfru Maria har vi väl inte åkallat i Sverige på minst 400 år.

Jag har sedan sett om filmen - men där finns ingen referens alls.

Det är fortfarande ett mysterium för mig det hela.

För säkerhets skull har jag döpt mina fyra flickor till Maria i mellannamn...

Till vad kan jag vara ämnad tro ?

-- Jan --

Änglar i guldfolie.

På väg från Sollentuna med min yngsta dotter mötte vi i en kurva strax före Norrtäljevägen en långtradare med guldfärgad folie på förarhytten. En sån där som tillåter föraren att se ut men förhindrar insyn. I stället fungerade den som en spegel.

Jag ser vår gråa Toyota Previas biltak reflekteras en stund vid mötet. Och inte bara det. Ovanpå taket i glatt samspråk med varandra svävar två mansfigurer klädda i vitt med stora vita hopfällda vingar. De har utan ansträngning som det syns samma fart som vår bil. Den ene ser vänligt intresserad ut medan den andre säger något till honom. Ansiktena är rätt vackra, de ser ut ungefär som de modeller som gör reklam för Dressmans kostymer.

Efter ungefär tre sekunder har vi passerat varandra och när jag sedan synar vår spegelbild i butiksfönstren i Åkersberga syns inga änglar längre till.

Men jag är övertygad om att det var våra skyddsänglar som guldfolien speglade.

-- Jan --

Tre rödklädda änglar.

I Åkersberga besökte jag ett tandteknikerlaboratorium för första gången. Man skulle ta avtryck av mina tänder. Fick sitta och vänta i ett litet rum. Mitt emot stolen jag satt i hängde en tavla av en segelbåt inramad, med akrylyta.

I den spegelbild som blev kunde jag se hur i rummet bakom mig tre glada tanter, två äldre och en helt ung, plockade upp artiklar i vägghyllorna. De hade röda skyddsrockar och tycktes prata glatt med varandra under arbetet. Som jag hade det ganska långtråkigt vände jag mig om för att prata litet med dem.

Men jag fick en liten chock. Rummet bakom mig var helt tomt! Inga damer, inga hyllor fanns att se. Förbryllad satte jag mig tillrätta igen och såg på tavlan. Där var de igen! Efter att ha betraktat dem en lång stund vände jag mig jättesnabbt så att de inte skulle hinna försvinna igen. Man blir litet fånig.

Men inte fanns det någon att se och jag steg upp ur stolen och kollade. Rummet bakom mig var litet och hade inga fönster eller dörrar och det var helt tomt. Inte heller rummet jag satt i hade några fönster. Så blev det min tur. Personalen hade vita rockar!

När jag gick därifrån satt en orolig gubbe i väntrummet. Jag kunde inte låta bli att säga: - "Det finns ingen anledning till oro – det vimlar av skyddsänglar där inne."

-- Jan --

Möte med två änglar.

Tämligen sorgsen parkerade jag bilen på min vanliga parkering i Norrtälje och började gå upp mot boningshusen. Vädret var trist och novembergrått men ännu var det för tidigt att tända belysningen.

På trottoaren kommer ett par gående mot mig. Jag kollade dem så där lagom intresserat som man gör för att inte kollidera med mötande.

Men det är något mycket märkligt med kvinnan. När hon ser på trottoaren lyses den upp med ett milt men ändå klart gult sken, ungefär som om hon haft strålkastare i ögonen men de är bara vänliga. Hon betraktar mig och går vidare. Jag tänker – ser inte karln att hon lyser upp hela trottoaren ? Så slår det mig – han är förstås en ängel han också!

-- Jan --

UPP