Vänskap

Någon speciell

Människor kommer in i vårt liv för någon orsak, för en period eller för en hel livstid. När du kommer på vad det är, så vet du exakt vad du kan vänta dig.

När någon kommer in i dit liv för en ORSAK, så är det vanligtvis för att du ska få möta ett behov som du ska leva ut eller få en inre upplevelse av. De har kommit för att hjälpa dig igenom en svårighet, att visa dig vägen och uppmuntra dig, att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt eller andligt. De verkar vara Gudasända, och det är de. De är där för ett behov som du behöver dem för. Sedan utan att du handlar fel eller att det är någon felaktig tidpunkt, kommer den här människan att säga eller göra någonting som kommer att få er relation att ta slut. Ibland dör de. Ibland går de sin väg. Ibland agerar de så att de tvingar dig att ta ställning. Vad vi måste ha i åtanke är att våra behov har blivit mötta, våra önskningar uppfyllda; arbetet är gjort. Bönerna som du har sänt upp har blivit besvarade och det är tid för dig att gå vidare.

När människor kommer in i ditt liv för en PERIOD, är det för att det är dags för dig att utvecklas, växa eller lära. De kanske ger dig en erfarenhet av fred eller får dig att skratta. De kanske lär dig något som du aldrig har kunnat. Vanligtvis ger de dig en obeskrivlig känsla av glädje. Tro på det! Det är sant! Men, bara för en period.

LIVSTID, nära livslånga relationer lär dig livstidslektioner; de ting som du måste bygga på för att få en solid känslomässig grund. Ditt arbete är att acceptera lektionen, älska personen/personerna (spelar ingen roll); och ta det du har lärt dig och använd det i alla andra relationer och tider i ditt liv. Det är sagt att kärlek är blind men vänskap är klärvoajant.

Tack för att du är en del av mitt liv…

-- Författare okänd --

Ja, jag tycker att det är så det är, som det står i texten här ovanför. När vi ser tillbaka så kan vi se att vi har mött en hel del människor i vårt liv. En del möter vi bara för en kort stund, en liten tid, sedan skils våra vägar. Det kanske bara är för ett kort samtal, en föreläsning eller så, men vi har lärt oss något under den korta stunden som vi bär med oss. Det kan vara ett forum där du är med för en liten tid, eller någon annan person är med där under en liten tid. Vi lär oss hela tiden av varandra.

En Period i mitt liv kan vara en kurs, ett kärleksförhållande, en kort vänskap, ett arbete... längre eller kortare men vad de har gemensamt är att jag lär mig och blir påverkad av de andra/den andre.

Livslånga förhållanden är spännande.
En vän sa en gång till mig att om han inte hade haft sin bror som bror, så skulle han aldrig ha lärt känna just den människan.
De hade inte mycket gemensamt vad det gäller intressen och så, men de lärde sig väldigt mycket av varandra. Eftersom vi som syskon oftast lever tillsammans under en ganska lång tid av vårt liv, samt att vi ofta håller en livslång kontakt.
Detsamma gäller mig och mina syskon. Jag skulle inte veta om att de fanns om vi inte var syskon, för ingen av oss har samma intressen och hade antagligen inte träffat på varandra på det viset. Men eftersom vi är syskon så blir vi involverade i varandras liv och leverne. Vi lär oss se med andras ögon och förhoppningsvis har vi förståelse för hur andras värld ser ut. Samtidigt så har mina syskon en viss inblick i mitt liv, och jag får tillfällen att berätta varför jag gör si och så, hur jag kom fram till vissa beslut osv.

Föräldrar och barn - det är livslånga förhållanden. Har vi valt att få just de föräldrarna, just de barnen innan vi själva inkarnerade här på Jorden? Vad du än tror på så är de just livslånga relationer.

Min partner, den jag väljer att leva tillsammans med, kan innebära ett väldigt långt förhållande. Eller kommer jag att leva med olika partners under olika långa tider? Nära förhållande innebär det att ha den eller de relationerna.

Vänner - de människorna väljer jag själv att umgås med, de väljer dessutom att umgås med mig. Vad är det vi ser hos varandra? Vilka krav har vi på varandra?

Arbetskamrater - är bland det bästa jag kan ha. De utvecklar mig så mycket. Det är ju de jag tillbingar de flesta vakna timmarna av dygnet tillsammans med! Men jag väljer dem oftast inte själv. Jag har skrivet hur jag upplever och uppfattar samarbetet med mina arbetskamrater:

Samarbete

Samarbete är svårt.
Samma arbete.
Arbeta tillsammans.
Att utvecklas tillsammans i samarbete...
...och eller utvecklas vi åt varsitt håll?

När är det dags att avveckla ett samarbete?
Sluta arbeta tillsammans.
Gå vidare i livet.
Hitta en ny samarbetspartner.
Fortsätta min utveckling tillsammans med någon annan.

Har jag misslyckats med de jag tidigare har samarbetat med?
Nej, vi har gett varandra det vi har kunnat för att gå vidare i vår egen utveckling.
Det vi har haft behov av just då.
I form av olika kunskaper, känslobearbetningar osv.

En bit på vägen tillsammans i ett fint samarbete har lärt mig så mycket, har fått mig att utvecklas. Att våga försöka, förstå samanhang, lita på mig själv... och mycket mer.

Jag hoppas att du känner lika. Att jag har gett dig någon kunskap, fått dig att växa i ditt arbete precis som du har fått mig att växa. Att vi gett varandra näring och dessutom lagrat lite av den till framtida bruk.

Tack för att ni alla har funnits.

Tack för att ni finns just nu.

Undrar vilka som kommer att vara mina kommande arbetskamrater?

Vilka krav sätter jag på mig själv, hur behandlar jag mig själv?
Det är ändå mig själv jag lever tillsammans med hela tiden. Vilken respekt och kärlek visar jag mig själv?
Om jag inte känner respekt för och tycker om mig själv, ser till så att jag respekteras, ser till att jag mår bra, ger min kropp de bästa förutsättningarna för att fungera så bra som möjligt. Hur möter och bemöter jag då andra människor?
Om jag inte anser att jag själv är värd något - hur mycket värde har då andra människor för mig?
Om jag inte tar hand om mig själv, vårdar och värnar om mig själv - hur värderar och bemöter jag då andra människor?
Om jag skadar mig själv - hur behandlar jag då andra människor?

Courage

I have the courage to be me,
my courage sets me free,
I do not bow to my peers,
I won't be swayed by their fears.

I am different and unique,
I am not afraid to speak,
It takes strength to resist,
to say NO and insist.

To be the only one,
not to go along,
to decide not to stay,
and if you must to walk away.

for in the end,
no real or caring friend,
would make you do wrong,
just to belong.

©Wendy Hinson 16.12.2000

Mod

Jag har modet att vara mig,
mitt mod gör mig fri
jag bugar inte till mina knän
jag tar inte över andras rädslor.

Jag är annorlunda och unik,
jag är inte rädd att tala,
Det kräver styrka att stå emot,
att säga NEJ och insistera.

Att bli den ende,
inte att gå ensam,
att besluta att inte stanna,
och om du vill att vandra vidare

för till syvende och sist
ingen äkta och omtänksam vän
vill att du ska känna fel
bara för att få gemenskap.

Det är svårt att tycka om allt i sig, eftersom vi är lärda att INTE göra det. Kom ihåg att det är bara du själv som kan ändra på din tankegång! Tanken om dig själv, tanken om andra människor, det är du som tänker dem, det är du som tar ansvar över dem.

Tankens kraft är stor och stark. Det är din egen tankekraft som gör dig till den du är. Allt börjar med din egen tanke.

Ja som sagt om jag respekterar mig själv, så respekterar jag andra människor. Kan jag förstå mina egna handlingar så kan jag förstå anda människors handlingar.

I picked a star to wish upon
From all the stars above...

And closed my eyes and made a wish
To send you all my love.

So look up in the sky tonight
And find one special star...

The one that holds my wish to you
No matter where you are.

And when you see that special star
My wish will come to you...

For stars were made to wish upon
And wishes do come true!

Thinking Of You!

När vännerna kom till
var tanken ganska klar.
För vänner har nått i sig,
som inga andra har.
De har en hand som hjälper,
de lyssnar och förstår.
De viker inte undan,
när många andra går.

Här får du en jätte-kram,
för vännen du är.

En vänskap som har varat i
fyrtio år
är det finaste slag av skuggande träd
jag vet.

--James Russel Lowell

Av all sorts lycka är den fasta och ömma
vänskapen den mest angenäma.
Den mildrar våra bekymmer,
skingrar våra sorger och ger oss råd
i vår svåraste nöd.

--Seneca

A Friend Most True
©Wendy Hinson 04.03.99

I need to know if you’re my true friend,
will you be by my side until the end?
Can I tell you my secrets deep,
and trust them in your heart you’ll keep?
We are neither of us without our flaws,
can you accept mine as I will yours?
I’ll be a shoulder to cry on when you’re blue,
will you be there for me when I need you?
No matter how busy I will make time for you,
if you are busy will you make time for me too?
I will take your hand and comfort your tears,
will you hold me and soothe my fears?
I will give you joy and many warm smiles,
can we share that even across many miles?
I will not forget what’s important to you,
will you remember what’s important to me too?
With you my most favourite things I’ll share,
If only I know do you truly care?
If you can accept me as I do you,
then I will know you are a friend most true.

UPP