Sagan om barnet inom
© A. E. Karlsson

Det var en gång en flicka som skulle fylla 5 år om 9 dagar. Hennes mamma undrade varför inte hennes flicka tyckte att det var spännande att hon skulle fylla år om 9 dagar.
Mamman hade frågat sin flicka om det var något speciellt som hon önskade sig till födelsedagspresent, men flickan hade svarat att det var det inte. Då hade hon frågat vilka de skulle bjuda på kalaset, flickan hade då svarat att hon inte ville ha något kalas.
Då hade mamman frågat vilken sorts tårta flickan ville ha när hon fyllde år, flickan hade svarat att det spelade ingen roll.

Mamman försökte själv att komma ihåg när hon fyllde 5 år, hade inte hon önskat sig presenter då? Hon kom inte ihåg så bra men hon trodde nog att hon hade önskat sig dockor, dockvagn, ritblock, pennor, färger, bokmärken, kanske en fin klänning, för det var sådana saker som hon lekte med och tyckte om när hon var liten. Och visst hade väl hon haft roliga barnkalas när hon fyllde år? Var det inte gräddtårta som hon hade tyckt bäst om när hon var liten?

Nu när mamman tänkte mer på sin flicka så kom hon på att det var länge sedan som hon hade hört flickan skratta. Det var ju länge sedan som hon hade sett att hennes flicka lekte med någon av sina kamrater. Nu blev mamman riktigt orolig för sin flicka, att hon inte hade tänkt på det förut, hennes flicka hade ju slutat att leka och vara glad, när hade det hänt?

Mamman planerade då själv sin flickas kalas och tänkte att hon kommer nog att bli glad och skratta när hon får alla presenter, och när alla hennes vänner kommer och vi äter tårta och leker roliga lekar.
Hon skickade inbjudningskort och köpte presenter, och så bakade hon en stor gräddtårta med godis på.

När det hade gått 9 dagar så tyckte inte mamman att flickan såg glad ut ändå. Hela familjen hade varit uppe tidigt och sjungit för flickan och hon hade fått sina första presenter redan i sängen. Flickan hade artigt tackat så mycket för sina presenter och sagt att hon tyckte att de var så fina, tack så mycket.
Men mamman såg att flickan inte var glad i ögonen. Mamman lade också märke till att flickan inte skrattade på riktigt, det lät som om hon låtsades att hon var glad.

Senare på kalaset så var det likadant, flickan var artig och trevlig mot alla, tackade så snällt för både presenter och tårta.
"Hon låter som en tråkig vuxen", tänkte mamman.

- "Om du vill att din dotter ska bli ett riktigt barn igen, kunna skratta och leka som bara barn kan, så måste du hjälpa henne att leta rätt på barnet inom".

Mamman tittade på flickan som hade sagt det till henne, hon kunde inte komma på vad det var den flickan hette, konstigt hon hade ju själv bjudit in alla barnen, visst kände hon alla barn som hon hade bjudit på kalaset?
Det verkade skimra och stråla om den här flickan, men just då ropade någon att saften var slut, och när mamman hade hämtat mer saft så kunde hon inte hitta flickan som hade pratat med henne igen.

Kalaset tog slut, mamman städade upp, diskade och tänkte hela tiden på vad flickan hade sagt till henne "-...leta rätt på barnet inom".
Vad betydde barnet inom?

Nästa dag så var mamman på kaffekalas hos en väninna. Det var ganska många tanter där, både som mamman redan kände och som hon aldrig hade sett förut. När de satt där och fikade så frågade hon om det var någon som visste vad barnet inom betydde och vem det kunde vara.
Nej, det var ingen som hade hört talas om barnet inom, mamman blev ännu mer fundersam när ingen kunde svara på vad det kunde vara, hur skulle hon då kunna hjälpa sin lilla flicka?

När det var dags att gå hem så blev det lite trängsel i tamburen, då hörde mamman att någon viskade i hennes öra "
-Feerna som bor i blommorna de kanske vet".
Mamman tittade sig genast omkring, vem hade viskat till henne? Den som stod närmast var en kvinna i en lång vacker blå klänning, men hon tittade så undrande på mamman, så mamman tänkte att hon kan det ju inte vara som viskade till mig. Men hon tyckte att det liksom strålade om kvinnan, precis som det hade gjort om den lilla flickan kvällen innan.

Bor det feer i blommorna tänkte mamman på vägen hem, och fortsatte även att tänka på det när hon hade kommit hem igen.
Var fanns det blommor då?
De bodde ju i en lägenhet i staden, här fanns det bara cement och asfalt, några tråkiga rabatter fanns det, men där fanns det ju bara buskar, inga blommor inte. Mamman frågade sin flicka om hon visste var det växte några blommor.
- "Ja, det vet jag, i parken växer det blommor, men dit är det ju så långt", sa flickan.

Nästa dag tog mamman med sig sin flicka och så åkte de bussen till parken. Ja, det var långt till parken, det tog nästan en timme att åka buss dit.
Den här staden hade i alla fall en väldigt vacker park, den var stor också. Det fanns stora grönområden där man kunde leka lekar, eller spela fotboll, eller bara springa runt. Det fanns lekparker och det fanns vattenkanaler och mindre dammar, där man kunde bada, segla med båtar eller bara plaska med vattnet. Det fanns mycket träd och det fanns massor av blommor.

Hur vet man om det finns feer bland just de här blommorna då, tänkte mamman, tänk om det är fel sorts blommor?
Mamman satte sig på en av bänkarna som stod vid blommorna, hon valde ett ställe där det fanns många olika blommor, för då kanske det fanns större chans att det fanns någon fe där, tänkte mamman.
Mamman kände sig ändå lite dum, feer i blommorna, så larvigt. Varför hade hon kommit hit egentligen, men dagen var vacker och en utflykt skadade ju aldrig. Flickan ville inte leka någonting, det fanns inget som såg kul ut tyckte hon, så hon satte sig på bänken hon med.

Så mycket fjärilar det var där bland blommorna, alla möjliga färger hade de på vingarna, de flög från blomma till blomma, ibland så satt det två fjärilar på samma blomma, det såg ut som om de pratade med varandra. Det flög fjärilar runt flickan och hennes mamma också.
- "Du ville träffa oss", både mamman och flickan såg sig omkring, vem hade de velat träffa? De såg ingen i närheten av dem.
- "Du ville träffa oss", hörde de igen, och nu såg de!
Den vackraste lilla kvinnan de någonsin sett, men hon hade vingar på ryggen, de hade båda trott att hon var en av fjärilarna.
Hon skrattade åt dem - "Hi, hi är det första gången ni ser en fe? Vi försöker att få kontakt med er, men det är första gången som någon människa har sett mig".
- "Det är första gången jag ser en fe", sa mamman, "är det sant att du bor i blommorna"?
- "Javisst gör vi det, det finns de människor som kallar oss för devor, vi tar hand om blommorna, vi hjälper dem att växa på det bästa sättet för just den blomman. Alla blomsorter är så olika och behöver olika näring och energier, vi vet vad de behöver så vi hjälper blommorna med det."
Det lät som tyst fågelkvitter när hon pratade, hmm tyst fågelkvitter konstigt uttryck, men det var det närmaste mamman kunde komma fens röst.
- "Ni ville fråga oss något, vad är det ni vill veta"? frågade den lilla fen.
- "Var hittar jag barnet inom", frågade mamman.
- "Barnet inom är det bäst att du pratar med sjöjungfrurna om", sa en annan liten blomfé.
- "Men var är dom då", frågande mamman.
Då skrattade feerna, - "i vattnet förstås "!
Så flög de iväg till sina blommor.

- "Vad menar du med barnet inom" frågade flickan sin mamma. Mamman berättade då för sin flicka hur orolig hon hade varit för henne, och vad som hade hänt på födelsedagskalaset och vad hon hade fått höra på kaffekalaset. Nu blev flickan intresserad - "det låter som en gåta, mamma får jag hjälpa till att hitta svaret"?
- "Klart att du får, det är ju bäst att vara två när man ska hitta svar på en sådan här svår gåta", sa mamman, som blev glad över att hennes flicka ville hjälpa till och att hon äntligen hade visat intresse för något.
- "Ja vad gör vi nu då", frågade mamman.
- "Vi går till vattnet och tittar efter sjöjungfrurna", sa flickan.

De gick mot vattnet, men vilket vatten skulle de gå till? Kanalerna som slingrade fram här och där eller till dammarna där barnen badade och seglade med sina båtar?
- "Om jag var en sjöjungfru så skulle jag vara där det var som vackrast", sa flickan.
De tittade sig omkring, var fanns den vackraste platsen vid vattnet månntro?
Eftersom parken var så stor så gick de länge runt och tittade och letade. Det var varmt att gå så de stannade och köpte varsin glass. De satte sig på en vacker bäck vid dammkanten, i dammen växte det näckrosor, både rosa, vita och gula. Det växte även irisar i alla möjliga färger vid strandkanten. Pilar och hängbjörkar hängde ut sina långa grenar i vattnet, det såg ut som om grenarna lekte med vattenytan. Solen sken igenom grenverket så att det blev ett roligt skuggspel av solstrålarna, allt såg ut att leka med varandra.
- "Här" sa flickan.
- "Vad då här", frågade mamman, vad menar du"?
- "Om jag var sjöjungfru så skulle jag vara här just nu, för här leker allting", svarade flickan.

När de hade ätit upp sina glassar gick de fram till kanten av dammen, de lade sig på magen i gräset och tittade ner i vattnet.
- "Hallå, sjöjungfrur var är ni"? frågade både mamman och flickan och spanade ner i vattnet.
Då hörde de något som lät som bubblande, porlande vatten:
- "Här är vi, här är vi"!
Flera små sjöjungfrur låg ju där bland näckrosorna!
Åh så vackra de var. Så fnissiga de var.
- "Vad vill ni oss", frågade de.
- "Kan ni berätta för oss var vi ska hitta barnet inom", frågande mamman.
- "Barnet inom", fnittrade sjöjungfrurna, "det får ni fråga älvorna om, det vet nog de var barnet inom finns". Så fnittrade de som porlande bäckar och sedan så simmade de lekande bort genom vattnet.
- "Men var finns älvor då", frågade flickan.
- "Det vet jag, de leker och dansar på vackra ängar", sa mamman.

Så började de båda hand i hand att leta efter en vacker äng där älvorna kunde vara.

De gick genom en skogsdunge och där plötsligt så låg det en vacker äng, med vackra ängsblommor och smultron som var mogna växte det där med. Flickan och mamman kände hur gott det skulle smaka med smultron så de satte sig i gräset och plockade smultron och åt.
- "Titta så här gjorde vi när vi var små, då kan man ta med sig smultronen fast man inte har någon korg med sig", sa mamman. Hon bröt ett grässtrå och började trä upp smultron ett efter ett på grässtråt. Det blev ett vackert smultronband då. Flickan tyckte att det var en bra idé, så hon gjorde likadant, några bär i munnen och några bär på stråt.

När de hade pockat färdigt så satte de sig på en vacker plats på ängen, där satt de och bara njöt av allt det vackra, och så tog de ett smultron från sitt strå och stoppade i munnen lite då och då, och bara njöt.
Då upptäckte de att några tittade på dem, några små väldigt vackra varelser.
- "Är de ni som är älvorna"? frågade flickan.
- "Ja det är vi som är älvorna", svarade älvorna och det lät som om vinden hade fått röst.
- "Vi letar efter barnet inom", sa flickan, "vet ni var det finns"?
- "Ja nog har vi hört talas om barnet inom", svarade älvorna, "det sover, det sover så djupt så vi vet inte om det någonsin vaknar mer".
- "Var ligger det och sover då", frågade flickan.
- "Fråga vår drottning hon kanske vet", svarade älvorna.
Då såg de en så vacker älvdrottning som stod framför dem.
- "Jag har lyssnat på ert samtal", sa älvornas drottning, - "om ni går in i skogen igen så träffar ni på centaurerna, det vet så mycket mer om det barnet än vad vi älvor vet, prata med dem".
Mamman och flickan tackade så mycket för upplysningarna, och reste sig och gick från den vackra ängen mot skogsdungen de hade kommit ifrån.

- "Skynda dig mamma, vi måste hitta centaurerna", sa flickan och sprang i förväg mot skogsdungen. När mamman kom in i dungen så sprang flickan runt bland träden och letade och tittade bakom träd och i buskar.
- "Hur ser centaurer ut mamma"? ropade flickan.
- "Jo, jag tror att de har hästkropp med en människoöverdel", svarade mamman.
- "Ja det har vi", svarade en röst bredvid mamman. "Jag vet att ni letar efter barnet inom, jag vet också var hon ligger och sover".
- "Men säg då var hon sover", sa flickan som hade kommit springande fram till mamman och centauren.
- "Det börjar bli sent på dagen nu, så jag tycker att ni ska åka hem. Kom tillbaka imorgon och fortsätt att leta då", svarade centauren.
- "Näää, det vill jag inte, jag vill hitta barnet inom NU", ropade flickan.
- "Det kan du inte göra nu, men jag ska ge dig ett gott råd", svarade centauren. - "Åk hem och baka något gott, och det tar du sedan med dig hit till parken och vår skogsdunge imorgon. Ta även med dig det godaste du vet att dricka, så träffas vi här i morgon, då får vi se om barnet inom vaknar".

Med de orden så galopperade centauren bort mellan träden och var försvunnen.
Flickan började gråta, hon hade ju velat väcka barnet inom. Barnet inom kanske hade velat leka med henne, hon skulle lära barnet inom att leka. Hon skulle också berätta för barnet inom att det fanns feer, sjöjungfrur, älvor och centaurer. Att de alla var så vackra.

Mamman och barnet gick ut ur parken och tog bussen tillbaka hem igen. väl hemma så frågade mamman vad de skulle baka för något att ta med sig till parken nästa dag.
- "Chokladkaka, en sådan där kladdig en som man ska ha grädde på" svarade flickan.
Tillsammans bakade de kakan, men när den stod i ugnen så blev flickan så trött så hon fick gå och lägga sig och sova.

Flickan sov hela natten och vaknade tidigt på morgonen. Hon kom genast ihåg vad de skulle gör idag, åka till parken och ha matsäck med sig, en smaskig chokladkaka, bara mamma tog med grädde också, det var ju godast så.

När de hade ätit frukost och packade ner kakan i ryggsäcken så frågade mamman vad flickan ville dricka till, vad var det godaste hon ville ha?
- "Varm mjölkchoklad, med grädde på", svarade flickan.
- "Men det är ju sommar och varmt då kan man väl inte dricka varm choklad, ska vi inte ta saft istället", frågade mamman.
- "Nehej du, det var det godaste vi skulle ta med och jag vill ha varm choklad som är det godaste", svarade flickan.
Och så fick det bli.
Mamman tyckte att det var bra att flickan äntligen sa vad hon ville ha och vad hon tyckte om, det hade hon inte gjort på så länge.

De tog bussen till parken, och där vandrade de förbi blommorna där de hade pratat med feerna, så de stannade till och sa - "Hej, vi ska till skogsdungen och se om vi får träffa barnet inom".
De tyckte båda två att de hörde lite fnitter från fjärilarna som var bland alla blommorna.
Sedan kom de förbi dammen och nog porlade det lite extra när de stannade och hälsade och talade om att de skulle träffa barnet inom nu.

När de kom fram till skogsdungen så såg de att centaurkvinnan väntade på dem där inne mellan träden.
- "Följ med mig ut på den vackra ängen, vi går bort till den stora eken som växer där" sa hon.
Det gjorde de.
- "Ska du inte leka lite med alla centaurbarn och älvbarn innan vi äter matsäcken som ni har tagit med er" frågade centauren.
Jo det ville flickan så gärna.
Så roligt de hade, vad de skrattade tillsammans.

Mamman blev så glad när hon såg sin lilla flicka äntligen leka, skratta och ha roligt igen.
Nu såg hon också att ögonen glänste och log på flickan, skrattet var ett riktigt skratt igen.
Hon talade om det för centauren, som nickade och sa:
- "vi måste vara rädda om barnet inom förstår du, det lever bara så länge som vi låter barnet inom oss leva. Hade inte din flicka börjat leka och skratta igen så hade det dött. Men du såg till att det började leva igen, det är det finaste du kan göra för din flicka, det visar att du har mycket tycka om och kärlek inom dig".

Så ropade hon på alla barn att det var dags att äta matsäcken. Alla kom springande och satte sig förväntansfullt, tillsammans vid eken. När alla hade dukat upp det de hade tagit med sig, så bjöd de varandra att smaka på alla godsakerna.
Då märkte de att det kom fram några små varelser, de kröp fram under ekens rötter. De stod tillsammans och tittade lite blygt på alla som hade fest.
- "Vill ni vara med, var så god o smaka på kakan, här, det ska vara grädde till, så, vill du också ha varm mjölkchoklad, bäst är med grädde på, så..." flickan hjälpte de nytillkomna så att de fick vara med på festen de också.

- "Vilka är det där, har aldrig sett dem förut" frågade mamman centaurkvinnan.
- "Det är knyttarna" svarade hon, "och nu vet vi att barnet inom har vaknat, tack för hjälpen med det, dessutom så bjöd din flicka knyttarna på det bästa de vet. Vilken fest det blev när barnet inom vaknade".

Slut