skapargudens

Skapargudens Rike
© A. E. Karlsson

Han hade varit ensam så länge nu. Han kom knappt ihåg hur det hade varit då de var tillsammans, han och hon. Han mindes svagt hur de hade skapat tillsammans, så mycket de hade kunnat göra. Men han mindes också hur liten han hade känt sig, hur han hade velat växa och bli stor, ha allt för sig själv, skapa allt själv. Han och de andra krafterna, skapargudarna och skapargudinnorna, hade gjort sig fria och skapat egna tider, egna regler och skapat egna varelser som hade beundrat honom.

Det hade känts så bra då all beundran hade tillfallit honom själv och ingen annan. De hade lytt honom, och de som inte hade gjort det eller de som hade börjat tänka själva, skapa själva, de hade blivit straffade. Maktens berusning hade hållit i sig länge nu. Men han och de andra skapargudarna hade fått jobba hårt för det också.

Så mycket problem hade de inte haft med sina egna frekvenser, där hade de alltid haft full kontroll, de hade arbetat för fulländning inom sin egen tidsfrekvens, inte tillåtit den att blandas upp med andra frekvenser, andra tider. Om de skulle ha tillåtit det så skulle makten snart gå dem ur händerna och det ville ingen av skapargudarna vara med om.

Det hade varit nära en gång, men ändå inte. Det hade varit strid om makten på Maldek, då hade även Ärkeänglarna blandat sig i, men de hade inte haft en chans mot dem. De hade inte varit förberedda nog och inte förstått vilka krafter de stred emot. Vi skapargudar hade sett till så att Ärkeänglarna skulle hålla sig lugna ett bra tag framöver.

Att spränga den där redan förstörda och förgiftade planeten hade varit ett smart drag av dem, det hade även skapat en djup spricka genom hela kosmos. Alla Ärkeänglarna bar sår inom sig, men det kunde väl lära dem att inte lägga sig i det som de inte hade att göra med.

Dåligt samvete? Nä, vad var det?
Något för de små människorna att trycka ner dem med, det var vad det var. Det var också ett smart drag av oss att införa karmalagarna.
Då kunde de där ostyrbara människorna hållas i schack, hota lite med att de skulle bli straffade både under livstiden och efteråt, då hade man dem i sina styrband och kunde hålla koll på deras tankar.

De hade verkligen lyckats med att införa religioner på Moderns planet.
Dessutom så suddade de med religionerna ut Moderns egna väsen, naturväsena. De var ju fulla av Hennes energi, en energi som var farlig för människorna att få ta del av, för om de fick det så började de tänka själva, och då skulle de snart börja skapa själva.

Nej, ingen av skaparagudarna ville ha någon som var större skapare än de själva. De hade skickat ner flera av sina egna till moderns planet, och de hade sett till så att de hade fått ta lika del av Moderns energi som av den Faderliga energin. Så hade de heller inte blockerat dem med sonder och implantat, vilket hade till resultat att de hade kunnat heala, skapa och dessutom spridit deras egna läror så att människorna i tanken skulle vara fast i en religion som skulle styra dem för lång tid framöver.

Det var både lätt och svårt att styra människor.
De var så naiva och lättpåverkade, men samtidigt så hade de så svårt att hålla sig till ett och samma - inom samma frekvens. Därför var sonderna, implataten och diskarna ett måste att sätta i människorna, annars så skulle de inte kunna styras alls. Dessa ständiga kast mellan olika sinnesstämningar, det var det som gjorde dem så svåra att styra

Människorna har dessutom individuellt medvetande och därmed eget tänkande. Hur de än hade försökt så hade ingen lyckats att få kontroll på människorna genom att koppla upp dem till ett kollektivt tänkande och ett kollektivt medvetande.. Ett kollektivt medvetande det hade alla skapargudar inom sitt rike, då hade de ju koll på allas tankar och allas kunskap och känslor.
Då går det lätt att styra inom sitt rike.

Den som lyckades med att få människorna uppkopplade på ett kollektivt medvetande, den skulle få all makt över Moderns planet, för då skulle den få tankekontroll på alla människor. Vilken önskedröm för en skapargud!

Men Modern hade sina väktare. De gick inte att kontrollera heller. De var lika svåra att kontrollera som Modern själv.

Hennes värme, hennes föränderliga skaparkraft.

Nej, han borde inte tänka i de banorna, för det var ju då som han kände den där längtan som pirrade långt inom honom. Det där svaga minnet av samhörighet, den storslagna känslan av att skapa tillsammans i gemenskap, att vara ett och ändå två.

Vi hade ju alla från början varit som Kärlekens Källa, de två som var ett. Men vi hade brutit oss loss därifrån, tagit oss egna tider att skapa i.
Han ville inte erkänna det för sig själv en gång, men tiderna som de hade skapat började att stagnera och stelna till nu, den behövde den kvinnliga energin för att röra sig, vrida sig och pulsera så att den inte rämnade och föll sönder.

Om han släppte in det vad skulle det innebära då?

Jo slutet för hans egen makt, för hans eget skapande. Då skulle han bli tvungen att samarbeta med alla andra, släppa in andra i sin egen tidsfrekvens i det som var hans skapelse, få dela med sig av sina egna tankar.

Fast det var ju klart... om han gjorde det så skulle han få del av de andra skapargudarnas tankar och det som de hade skapat.
Alla tidsfrekvensers förenande?!

Då skulle ju allt åter gå ihop till Källans skapelse. Källan som var Kärleken själv, de två som var ett. De två som var ett, de största skaparna - KÄLLAN - hade förstås väntat ut dem, och han visste att i den fullkomliga villkorslösa kärleken så skulle han åter komma in i värmen hos de två som var ett. Det skulle bli ett samangående. Ett kärleksfullt sådant.

Men var han beredd på att lämna allt han hade skapat? Lämna all beundran och all makt? All kunskap som bara de i hans tid ägde?

Kunde han få något i utbyte?
Något som var värt att gå samman och ge upp allt för?
Nej det visste han att han inte skulle få. När han gav upp så skulle han också ge upp allt. Då skulle han åter komma att få tillhöra Källan, helt och hållet. Vara omsluten av deras kärlek, han skulle dessutom bli likadan som de, börja skapa tillsammans igen, i manlig och kvinnlig energi.

Var han ändå inte en stor skapare som skulle klara av allt ensam?
Men hur många gånger hade han försökt att få makt över Jorden egentligen? För att rädda sin egen tid var han ju tvungen att få makt över Jorden, eftersom han behövde den kvinnliga energin för att inte hans egen tid skulle förstöras för alltid.

De, skapargudarna, hade lagt ett hindrande nät runt hela Jorden. Det hindrade människorna från att få kontakt med sitt kollektiva minne. Den hindrade människorna från att minnas sina själsliga utflykter medan de sov, och därmed kunde de inte föra ut eller in kunskap från de olika deljagen som de hade i de olika frekvenserna. De små liven, om de visste hur kontrollerade de vara.
Han tyckte själv att nätet var en genialisk idé av dem. Men det hade börjat att gå sönder på vissa ställen, det fanns krafter på jorden som var väldigt starka nu.

Ärkeänglarna hade de lärt sig av sin läxa från Maldek?
Skulle de verkligen kunna göra så att Moderns energi kunde nå över hela kosmos igen?
Han visste att det fanns många inkarnerade Ärkeänglar på Jorden just nu.

Änglarna hade ju befriat sig nu!
De hade de haft i ett järngrepp förut. Även Moderns änglar hade börjat visa sig igen. Ett samgående hade skett änglar och naturväsen emellan. Det hade de ju trott vara omöjligt, tidigare så skulle ju energierna ha skurit sönder varandra, men inte nu inte.
Var det början till ett samgående igen?

Slutet på skapargudarnas makt?

Ja varför inte?

Han var så trött på sin ensamma vandring nu. På att skapa ensam. På att hela tiden vara på sin vakt, inte kunna lita på någon. På att hela tiden känna sig begränsad. Hela tiden få räkna ut nya saker som skulle kontrollera människorna. Försöka få lite av Moderns energi, men samtidigt blockera den.

Ja, han ville känna den sanna skaparglädjen igen, tillsammans med en varm och rörlig energi, tillsammans med Henne. Tillsammans skulle de skapa storverk i kärlekens namn, omfamnade av Kärlekens Källa, de två som var Ett.

När han anslöt sin tidsfrekvens och allt det som han hade skapat, all kunskap som fanns hos honom, till andra tidsfrekvenser, det skulle bli ett samgående som hette duga! Han var nyfiken på vad de andra hade skapat, men ännu mer nyfiken började han bli på vad de skulle kunna göra tillsammans. När de hade sammanfogat tiderna till en gemensam tid, då skulle det riktigt stora skapandet börja! Han kände nyfikenhet, och längtan!
Jo nu hade Modersenergin verkligen börjat stiga i honom också, det var Moderns känslor som talade inom honom. Nu kände han också hur det hade börjat sprida sig inom hans rike, hans dimension.

Så låt det göra det då! Han skrattade hjärtlig. Nu började samgåendets tid. Han längtade efter det totala samgåendet. Han längtade efter att få vara i kärleken igen.

Kärlekens källa hade rätt!
Då, när de bröt loss sina bitar ur helheten, då de hade tagit sig sin makt, då hade Källan lugnt sagt:

- "Kärleken kommer alltid att segra, eftersom kärleken finns i allt. Eftersom allt är vår skapelse - Vi som är Kärlekens Källa, de två som är ETT. Vi finns i allt, även i er, vi kommer att vakna inom er. Vi kommer att återförenas igen för vi hör oåterkalleligen ihop. Vår separation är egentligen ingen separation, för den finns inte, eftersom vi alla är ETT. ETT i Kärlekens Källa."

UPP