Sagan om drömmen
Författare
© Anna Elisabet Karlsson

Det var en gång en liten fe som hette Solace, som var så trött på att det alltid var så kallt. Det låg alltid ett tjockt täcke med snö över marken, och även om solen lyste så låg snön kvar. Vad Solace visst så hade det alltid varit snö, i alla tider.

Solace hade hört sagor som handlade om blommor och gräs, att träden och buskarna hade löv, och att de kunde ha blommor och frukter på sina grenar. Hon hade själv aldrig sett något sådant, ingen som hon kände hade sett några blommor. Det gick sagor om att feer kunde äta nektar som fanns i blommorna, hon undrade hur det kunde smaka. Hon undrade också hur gräs såg ut, det sades att det skulle växa upp från marken, så konstigt, hur kan något växa upp från marken.

Solace visste inte hur marken såg ut, det låg ju alltid ett snötäcke över marken. Hon hade flera gånger försökt att gräva sig ner till marken som skulle finnas där under någonstans, men hon hade aldrig lyckats.

Även blommor skulle kunna växa upp från marken.
Hon visste inte ens hur blommor såg ut, i sagorna berättades det att det fanns blommor i alla möjliga färger. Blommor skulle även lukta gott, och så skulle det komma fjärilar till blommorna, de åt av nektarn från blommorna. Det skulle finnas insekter, vad nu det kan vara för något, och så skulle det finnas fåglar som sjöng.
Fåglar hade också vingar som de själva, fåglar byggde även bon i träden och buskarna, en del hade sina bon på marken.

Den lilla fen älskade att få höra om sagorna som handlade om gräs, blommor, fåglar och insekter. Det lät så vackert alltsammans. Vad hon önskade att hon skulle få se det någon gång, få uppleva färgerna och dofterna.

Ingen hade någonsin sett något av det som berättades, men det fanns ju i sagorna så det måste ju ha funnits någon gång. Tänk om det kunde komma tillbaka hit till dem.

En dag så satt Solace och hennes bästa vän Cardeldea och pratade om vad sagorna berättade. Cardeldea var lika intresserad hon, hon ville också få se fåglar, blommor och gräs.
- "Vad ska vi göra tycker du, för något måste vi ju kunna göra så att vi får se hur gräset och blommorna växer upp ur snön," sa Solace. "Finns det ingen vi kan fråga som kan ge oss något råd."
- "Jag vet vem vi kan fråga," utropade Cardeldea "att vi inte har tänkt på det förut, vi frågar Tempest."
- "Ja, hon har ju levt länge och varit med om så mycket," sa Solace.

De två vännerna flög iväg för att leta upp Tempest. Tempest som hade så stora blå och vackra vingar, sådana vingar som de själva en gång skulle vilja ha, Tempest vingar gnistrade i solljuset, även hennes klänning gick i samma blå gnistrande färg som vingarna.
Solace bar alltid en rosa lång klänning och hade små vita vingar, och Cardeldea hade en lång blåmönstrad klänning och små ljusblå vingar.

När de kom fram till Tempest så tog hon genast emot de små feerna, och lyssnade på dem.
- "Ja," sa Tempest "visst är sagorna sanna, visst har det vuxit gräs och blommor här i vårt land en gång. Visst har det funnits fåglar och insekter som har bott är bland träden och buskarnas blad, de har surrat och de har sjungit för alla. Det ska ha varit väldigt vackert med alla färgerna, för att inte tala om att nektarn ska vara väldigt god." Tempest fick ett drömmande uttryck i sina vackra ögon. "Tyvärr vet jag inte hur man kan få gräs och blommor att växa igen, eller hur vi ska kunna få fåglarna tillbaka. Det var så längesedan som de fanns här, så ingen vet hur något av det ser ut."

De båda vännerna kände sig lite ledsna och nedslagna. På sin väg tillbaka till Solace hälsade de på hos Zoraice.
Zoraice bodde i en kristallgrotta, den var så vacker. Genomskinliga kristaller fanns överallt, de gnistrade och glimmade så vackert.
De tre vännerna pratade om hur de skulle kunna göra för att blommorna åter skulle växa hos dem.
När det var dags att flyga hem till sig igen så sa Zoraice,
- "se här ta varsin vacker kristall med er, det är ju ingen vacker blomma, men de är vackra på sitt sätt. De gnistrar och glimmar och de känns så svala och fina att hålla i." De tog med sig varsin kristall och det var precis som Zoraice hade sagt, vackert och glimmande att se på, och sval att hålla i handen.

På natten så drömde Solace om en väldigt vacker kvinna, hon var ingen fe, men ändå så var hon det, hon var ... allt.
I drömmen så sa den vackra kvinnan till Solace:
- "Min kära, min skapelse, du kan få allt du vill men du måste önska dig det först. Tankens kraft är den största som finns, så använd den på rätt sätt så får du uppleva allt du drömmer om."

När Solace vaknade så mindes hon drömmen, hon mindes varje ord som den vackra kvinnan hade sagt till henne.
När hon senare träffade sina två vänner så berättade hon om sin dröm.
- "Åhh, vem kan det ha varit som talade till dig i drömmen tror du," frågade Zoraice.
- "Hon var allt, jag bara vet det, vem som kan vara allt samtidigt det vet jag inte, kanske att Tempest kan veta det," sa Solace.

De tre vännerna flög iväg till Tempest, som var lika vänlig som alltid. Hon lyssnade intresserat till vad Solace hade att berätta om sin dröm.
- "Jag tror att det var Moder Jord som besökte dig i drömmen, hon är allt. Hon gav dig också en ledtråd till hur vi ska kunna få uppleva blommor och gräs, fjärilar och fåglar. Kom nu så samlar vi alla feerna och berättar om din dröm."

När alla feerna hade fått höra om drömmen och hur Tempest tolkade den, så ville alla prova på att drömma om blommor, fåglar, gräs och allt det vackra de hade hört talas om.
De berättade de vackraste blomsagorna för varandra, och de vackraste fågelsagorna för varandra. De berättade om hur varmt solen kunde skina och värma.
Till sist fanns det inte en enda fe som inte tänkte eller pratade om blommor, fåglar, värme, gräs eller fjärilar.

En dag när de satt utanför Zoraice kristallgrotta och pratade, så kändes det som ett plask i huvudet på Solace. Så konstigt vad var det för något, hon tittade upp och fick ett vått plask i ansiktet.
- "Varför är du så våt i ansiktet Solace, vad har du gjort för något" frågade vännerna.
- "Jag vet inte det kommer uppifrån, hur kan det komma vatten uppifrån," frågade Solace.
Alla tre vännerna tittade uppåt för att försöka förstå vad som hände.
Plopp, så kom det en stor vattendroppe rakt i ansiktet på Zoraice, och plopp så landade det en lika stor vattendroppe på Cardeldea.
- "Men vad är det som händer, hur kan det komma vattendroppar uppifrån," frågade de tre vännerna varandra, men ingen visste.
De beslutade sig för att flyga till Tempest och höra om hon visste hur det kunde komma vattendroppar uppifrån luften.

Men Tempest visste inte vad det kunde bero på, hon hade aldrig hört talas om vattendroppar uppifrån.
Alla feerna samlades igen, och det var fler som hade fått en vattendroppe på sig, och de vattendropparna hade kommit uppifrån.
De kom när man stod under en gren eller precis nedanför en tak-kant.
Vad kunde det bero på?
Föresten hade de märkt att det hade blivit varmare, var det en fe som sa.
Jo, nu när hon nämnde det så hade det ju faktiskt blivit så mycket varmare, man blev varmare när man stod i solens sken, det hade ingen av dem upplevt tidigare.
Oj, oj så konstigt det var, här gick de omkring och önskade att få se gräs och blommor och så kom det vattendroppar från luften stället.

Nästa morgon så kom Zoraice flygande till Solace.
- "Kom med får de se något konstigt vid min grotta, jag har aldrig sett något sånt tidigare," sa Zoraice.
På vägen dit så hämtade de Cardeldea så hon också skulle få se det konstiga vid grottan.
- "Titta här det har vuxit kristaller vid grottöppningen inatt," sa Zoraice och pekade uppåt.
Ja titta där hängde det kristaller i olika storlekar.
- "Det är kanske så de växer och bildas och blir till," sa Cardeldea.
De stod en stund och beundrade de vackra avlånga kristallerna som slutade i en vass spets, sedan så började de flyga hemåt, men vad såg de då? Det växte ju kristaller i alla trädens grenar, och titta även små kristaller fanns det i buskarnas grenar. Vilken vacker värld det var, gnistrande och fin.
- "Är det det här som är blommor då," frågade Solace.
- "Men blommor ser väl inte ut som kristaller, blommor ska ju ha olika färger, de här kristallerna har ju samma färg allihop," sa Cardeldea.

Längre fram på dagen blev det varmare i luften än någonsin tidigare. Alla nya kristaller droppade av vattendroppar och till slut så försvann alla kristallerna som hade hängt så vackert överallt.

- "Men titta," ropade en fe "det finns ingen snö kvar på trädens grenar, så svart och konstigt allt ser ut."

Ja så konstig världen hade blivit, det fanns inte så mycket snö kvar på buskarna heller, deras grenar såg så nakna och svarta ut.
Vad hade hänt med deras värld?

Varje dag kändes lite varmare, varje dag verkade snön försvinna mer och mer. Snön som förut alltid varit så lätt och luftig, hade blivit som tung och våt, den sjönk liksom ihop på något sätt som de aldrig varit med om tidigare. Så konstigt allt hade blivit. Världen omkring dem verkade förändras.

En dag så upptäckte en av feerna att det inte fanns någon snö runt några stenar som tittade upp. Sen tog det inte så lång stund förrän snön försvann runt träden.
En morgon vaknade alla av att det porlade så glatt.
Alldeles i närheten så hade det bildats en bäck av vatten, som rann och forsade. Alla feerna samlades vid bäcken, de var alldeles förstummade, de hade aldrig sett något liknande.
- "Så fort vattnet rinner."
- "Det ser ut som om vattnet leker."
Det var roligt att stå och se hur vattnet forsade och skvätte fram.

Nu var det heller inte så mycket snö kvar att gå på.
Alla feerna samlades vid träden där det inte fanns någon snö kvar runt stammen.
Är det det här som kallas marken, frågade sig alla feerna.
Det var ingen som visste med säkerhet, men de trodde att det var det, för enligt sagorna så skulle ju marken finnas under snön.

Men om nu marken kom fram, kunde det kanske komma gräs och blommor från marken?

En dag så ropade en fe till sig alla andra feer.
- "Titta det är något som kommer från marken, det är något som ser ut som om det kommer upp från marken!"

Alla feerna flög dit och tittade.
Ja det var något som kom från marken!
Vad var det som ville upp därifrån?

När de stod där allihop så hörde de plötsligt att det var något som kvittrade, ett ljud som ingen av dem hade hört förut.
Så underligt det lät.
Men det lät väldigt vackert ändå.
Vad kunde det vara?

De tittade sig omkring, och där uppe i träden såg de en varelse de aldrig hade sett förut. Någon med annorlunda vingar än vad de själva hade, den satt på en gren och kvittrade så glatt.
Nu kom det en till flygande och kvittrade den med.
- "Det måste vara det som är fåglar," sa Tempest "för enligt sagorna så ska de ha vingar och så ska de sjunga, och det är klart att vi inte förstår vad de sjunger ännu, för vi kan ju inte deras språk än, det får vi lära oss så småningom."

När de stod där och tittade på fåglarna som satt i träden så upptäckte de att trädens grenar hade som svullnader lite här och där, vad kunde det vara? Det var också något som ingen av dem hade sett förut.

Men nu kände de alla en sådan förväntan och glädje över vad som hände runt omkring dem. Det var så roligt, det var så varmt i luften det vara som om själva luften bar löfte om något.

"Den kanske lovar blommor?"
"Den kanske lovar löv och blad?"
"Den kanske lovar gräs?"
"Den kanske lovar fjärilar?"
"Den kanske lovar nektar?"

Så lätt det kändes med ens, alla blev så fulla av lek och fnitter, det nästan bubblade i dem av vad då?

Nästa morgon så gjorde alla feerna sällskap när de flög iväg för att titta på det konstiga som de hade sett i marken.
Titta det var större idag, det fanns gröna strån med en lite ljusare rand mitt i det gröna, och i mitten av stråna så såg det ut som en vit avlång liten boll.
- "Det ser ut som om det var en liten snöboll"
- "Kommer snön från marken?"
- "Vi kanske får snö igen nu?"

När de stod där och tittade så hörde de alla att det kvittrade ännu mer idag än dagen innan.
När det tittade sig omkring så såg de flera fåglar, de hörde olika kvitter, och fåglarna hade olika färger på sina kroppar.
Det måste alltså finnas olika sorters fåglar, så kul, hoppas att alla sorters fåglar kommer hit så vi får se dem och lära känna dem, sa feerna.
När de tittade på trädens grenar så var svullnaderna ännu större idag.
- "Titta det sticker ut något från den här svullnaden, det ser lite taggigt och vasst ut."
- "Om man tittar på alla träden på håll så ser det ut som om det är ett lila skimmer omkring dem, så vackert det är, är det det som är blommor?"

Vad feerna undrade.

Nu fanns det nästan ingen snö kvar alls på marken. Men det såg svart och tråkigt ut, sagorna hade kanske fel när det berättades om grönt gräs och vackra blommor som växte ur marken. Sagorna var ju så gamla.

Nästa dag så flög alla feer åter till bollen i marken för att se om det hade hänt något mer med den, och titta det hade det.
Bollen hade växt och rätat ut sig, och nu var det en vit klocklik, ja vaddå?
- "Det ser ut som en droppe av snö," sa feerna.
- "Vet ni," sa Tempest "jag tror att vi tittar på en blomma."
- "Jag satt igår kväll och läste en massa gamla sagor om blommorna och det finns en sådan här beskriven. Det stod att när den här blomman blommar så är det vår."

Alla feerna förundrades över att de fick se sin allra första blomma. Så vacker den var, så gott den doftade.

- "Vi flyger runt och ser om det har kommit upp någon mer blomma!"

Feerna blev alldeles yra av vår-glädje, de flög runt och tittade, och visst hittade de knoppar till nya blommor som ville upp ur marken.
Runt stenarna såg de gröna strån som hade börjat tränga upp ur marken, kunde det vara gräs? Allt kändes så underbart.

Nu hände allt så fort.
Varje dag var det något nytt de upptäckte.
Trädens grenar hade blommor på dig, buskarnas grenar fick blommor. Marken blev grön av allt gräs, massor av olika sorters blommor kom fram ur marken. Blommorna hade olika färger gula, blå, vita, röda, lila i alla olika nyanser någon kunde tänka sig.
Allt doftade så gott. Feerna kände sig nästan yra av den underbara doften från alla blommorna.
De upptäckte att det kom små flygande djur till blommorna, de surrade så fint. Det måste vara insekter.

En fe blev nyfiken på vad det var som insekterna hämtade där inne mitt i blomman, och provade själv med att sticka in sitt lilla finger och när hon drog ut det så var hon alldeles gul och mjölig på det. Hon smakade på mjölet, det smakade gott, så de provade allesammans på olika blommor, det smakade så gott, de kunde inte sluta smaka förrän de var alldeles proppmätta.

- "Vet ni vad jag tror att vi äter," sa Tempest.
- "Nektar!" Ropade alla feerna.

Tänk deras dröm hade gått i uppfyllelse.
Nu fick alla feer flyga runt bland blommande blommor, och äta sin nektar, de fick lyssna på fågelsången. Som de hade längtat efter att få göra allt detta.

Solace dröm hade blivit sann, alla feernas dröm hade blivit sann.

"... du kan få allt du vill men du måste önska dig det först. Tankens kraft är den största som finns, så använd den på rätt sätt så får du uppleva allt du drömmer om."

Slut.

Tillbaka till:

Bettans Sidor
Trollporten
Gryning och Skymnings Innehåll