The Devas

The quiet notes that atone me to
nature
Were composed by creatures of
the twilight world
Invisible to the eyes of two they
stride about, helping this
earthfilled Mother

Gowns of their windy voices
dress the woods as I stroll in
our forest...
Listening to their enchantment

"We are the Devas, we love you
Have us not to cry anymore
Find something else to do
Or nature will son be as unreal
and mythical as a commoner´s
folklore"

The bad seed of oppressed
meadows become signs of a
circle...
Often found in the crops

Caretakers of land and wind,
embrace these magical
fiddlers...
Witches of old, the daughters of
nature, once did the same

They are the guardians of earth
as they work unseen and
unspoiled
Not giving in to greed, hate or
the warlocks of perversion
Tears are shed each night,
sweetening natures back as they
walk our lands so soiled

Your third eye can glance at
these beings; catch them for a
split second
Find its sight and you will find
their reality... and then you will
find... true gorgeousness

Mankind, like rolling stones
down the mountain of earth,
smash against
any obstacle
We are blind to this magic of
the forest entities, as we only
use eyes of
bad persuasion
Open your eyes, sit down with
the wolfs and atone your voice
to the howling of
their midnight
Then you will be singing songs
of healing powers, instead of
selfish tunes of
sad lies

Nature sees you, why can´t you
see it?
The Devas loves you, why can´t
you love them?
The forest sings for you, why...
can´t you offer a melody back in
return?

The Devas...
will never leave us

-- © Hans Anderberg --

 

 


"Landet det gömda, sången den glömda"

Stjärnorna lös upp den gömda dammen
Vattnen därpå blev skimrande magiskt
Panfolkets sånger lockade till sig den öppna famnen

Att deras toner ej hörs längre är för naturen tragiskt

Efter festen som gladde de små
Tillverkade de nya panflöjtar då
Och sjöng över glädjen att få slippa mänsklig sorg
Deras banemän närmade sig då med sina torg

Det dvärglånga folket av Pan gav skri
När människofolket kom och smutsade ner deras damm
Förpestande avskräde från deras torg hade fallit däri
Och nu stod de små utan hem eller famn

Stjärnorna lös upp den glömda gången
Som ledde till en värld förgången
De var det sista folket kvar att dit få vandra
Nu hade bara denna dimension människofolket tillhanda

Så var det slut på magin i denna världs såll
Den som innan varit tydligt fylld av både alver och troll

Världen som inhyst livets och mångfaldens lem
Var färdig med deras tusenåriga uppfostran medan människan blott fyllt fem

Och om ni vill veta hur man reser efter dem
Speja då efter gången som gryningen eller stjärnorna lyser hem
Kanske beviljar jordens moder dig då en öppnande port


-- © Hans Anderberg --

 


 


Hans håller på att skriva en bok som jag ser fram emot att få läsa, ett litet utdrag ur boken följer här, och det jag läser ger mig bara mersmak...

"Kaelen var först ut i det fria följt av en lite långsammare och tröttare Lawh. Kaelen vände sig om mot Lawh och sa:
- Känn hur gott natten doftar! Så här djupt in skogen bär omgivningen en stark prägel av fullkomlighet.
Lawh blundade och tog flera djupa andetag. Han kände hur stillsamheten smekte insidan av hans bröst och fyllde hans lungor med de visas luft.
- Läs tyget. Läs det högt men ödmjukt, sa Kaelen och pekade med hela handen mot Lawh.
Han tog fram tygbiten, vände den på rätt håll och till sin förvåning såg han hur bokstäverna flöt samman i en lila dans som efter några förtrollande sekunder slutade tvärt och blottade ett språk som Lawh behärskade. Han tittade upp mot Kaelen och log förbryllat över den mystifierande händelsen.
- De väntar på att höra dig läsa dikten Lawh, fortsatte Kaelen och lutade återigen på sitt huvud åt sidan.

”De förlåtande skuggornas prins,
De glömda trollens sång,
För dem är du något som finns,
Som härlett sig från en väg så lång

Dina händer skapar ro,
Ditt anlete vittnar om vår tro
Och när vi tillsammans med skogen nynnar,
Befruktar du oss med en kärlek så stark att den ur våra väsen mynnar

Tiden är din fångst
Du är för alltid ung
Vi väntar på din framkomst
Då vi behöver vår Bergakung”

Lawh hann inte smälta dikten innan ett massivt stenblock dånade ner över utgången och begravde den med ett brak. Stenfragment yrde kring Lawhs fötter och ett dammfyllt moln bildades vid sidan av honom.
Han rörde sig backande mot Kaelen som gick fram till Lawh och antydde med huvudet att han skulle titta på molnet. Det tog formen av en disig men ack så vacker kvinnogestalt. Hennes hår var svart som natten och huden skimrade med mörkblå nyans. Lawh fann varelsen intagande och unikt bedårande.
Hon log mot Lawh och vinkade blygsamt.
Han kände sig obegripligt trollbunden och satte sig ner på knä då hans svaga ben inte orkade bära den mäktiga upplevelsen på en högre höjd som nu fyllde hans bröstkorg. Kaelen drog på munnen och blåste sedan varsamt mot uppenbarelsen. Hon flöt, med vindpusten, sakta bakåt över stenen men förlängde sin närvaro, till Lawhs stora glädje, med att långsamt sväva upp och försvinna bland de höga trädkronorna. Det hela utspelade sig som en vacker dans och inte förrän efter det att hon upphört att synas stängde han munnen följt av några lätta gnuggningar av ögonen.
- Det var den vackraste syn jag någonsin känt rikoschettera mot mina ögon. Var det en älva?, frågade Lawh med en törstande stämma.
Kaelen hjälpte honom att resa på sig, tog tygbiten från hans hand och stoppade den på sig igen innan han svarade på pojkens fråga.
- En vildälva. Hennes namn är Ammahye och hon älskar den dikten av hela sitt hjärta. Den är en intagande och vidunderligt vacker klagosång från nattens barn.
Kaelen såg hur betagen Lawh blivit av älvan och fortsatte med orden: - Du har en beundransvärd fallenhet för att bli berörd. Lyckas du bara skapa bäckar åt din rebellande känsloflod så slipper du drunkna jämt och ständigt i den.
Kaelen pausade och såg på Lawh som plirade med sina ögon och förde sin vänstra hand genom sitt korta hår samtidigt som han försökte föra ut ord ur munnen. Men orden snavade på hans frånvarande mun och istället slukades de i flera tunga sväljningar.
Trots att det var natt och det enda ljus som fanns var månens så verkade omgivningen förvånansvärt färgrik.
Lawh var van vid en svartvit flora vid nattetid men här verkade färgerna ha starkare närvaro, även i nattmörkret.
- Inget soljus…men ändå färger? Reflektionen är…, Lawh hann inte säga mer förrän Kaelen avbröt honom.
- Reflektionen är en sammetsduk. Väldigt fin duk som hjälper att lyfta fram naturens former, men färgerna ligger hinnunder… i kärnan hos allt levande. Nattens skog lyser av erfarenhet från detta. Träden vet att de kan utgjuta glans ut an för oss synligt ljus.
Kaelen gick mot en skogsöppning och fortsatte tala."

-- © Hans Anderberg --

 


UPP