|

Författaren till
sagan om "Det första
trollet ".
Siegfried provar hur det
är att sitta på
trolltronen.
Vill du läsa mer (tyska)
trollsagor
så gå till Siegfrieds hemsida. Där
kan du även få höra
honom själv läsa början
på sagan om det första
trollet (på tyska).
Direktlänken dit:

 
 
Det första trollet
© Siegfried Günther
För tusentals år sedan,
där skogarna nu är stora
och där trollen nu bor,
fanns inget annat än en
stor öde is. Isens
tjockleken kunde mätas i
kilometer.
Det betydde att vem som
helst som skulle ha
provat på att överleva
där, skulle ha tvingats
ge upp beroende på isens
tjocklek. De enda väsen
som kunde existera där,
var bara som vita
skuggor utan kropp, (en
kropp så som vi
människor har), det var isgnomen.
Ingen känner till, ännu
i våra dagar, varifrån
den hade kommit, och
vart den flyttade efter
att isen hade smält och
dragit sig tillbaka. En
del människor påstår att
den fortfarande lever i
glaciärsprickorna, och
lockar ensamma vandrar
och bergsbestigare ner
till sig. Andra berättar
att isgnomerna har
flyttat till Himalaya,
för att den skulle kunna
fortsätta med sitt
oväsen där på samma sätt
som förut.
Slutligen skulle den som
ett offer nu med en
hårig kropp, som Yeti,
ströva omkring därför
att människor
förtrollade och frestade
den ner i
glaciärsprickorna.
Men sagan om isgnomen
kommer att blir berättad
en annan gång.
Efter att isen äntligen
hade smält, blåste
vinden iskallt över de
öde klipporna och stenen
i årtusenden.
Det fanns inga träd,
inga buskar.
Inte en enda växt kunde
ses.
Men någon gång har den
första stenen brutits
sönder, på grund av hård
vind och iskallt regn,
och framför allt av
kylan under vintertiden.
Här och där hade det
redan bildats en del
sandkorn, där det förut hade
varit en riktig
jätteklippa eller en
stor sten, vilken hade
malts ner av naturens
krafter.
Men sanden blev inte
liggande så länge på
samma ställe. Vinden
plockade upp den och
förde den över det
ödsliga landet. Delvis
blev sanden kastad mot
klippor vilka långsamt
blev slipade släta och
runda.
Sanden blev finare och
finare, och det samlades
mer på samma ställe. Nu
kunde sanden rinna ner i
de smala
bergssprickorna, där
vinden inte kunde virvla
upp den.
Någon gång upplevde
landet den första
riktiga sommaren, och
den första fågeln flög
vilse över öde klippor
och grus.
Utan att själv vara
medveten om det bar
fågeln i fjädrarna med
sig ett litet frö. Det
var fröet från en blomma
långt söderut ifrån.
En oansenlig blomma.
I länderna där blomman
kom från fanns inte det
minsta beaktande av den
och nästan ingen kände
till dess namn. Ja,
delvis blev blomman rent
föraktat och ansedd som
onyttig och oduglig. Det
enda som ansågs som en
fördel bestod i växtens
anspråkslöshet, därför
att blomman växte på
karg mark och tjänade
som foder åt getterna.
Detta frö, som den
första fågeln bar med
sig var början till allt
som skulle vara. Det
föll i en spricka där
fin sand hade samlat
sig.
Efter det första regnet
öppnades fröet.
Knappt hade skottets
spets brutit sig igenom
jorden så gick det en
viskning över den nya
världen och alla
naturväsen, feer och
älvor flög dit.
Också alla andra, för
oss osynliga väsen, hade
kommit och betraktade
med förvåning detta
gröna mirakel. Glädjen
var obeskrivlig när den
ompysslade blomman
öppnade sig.
Där den på andra ställen
i världen var föraktad,
blev den lilla blomman
här betraktad som en
skönhet och var till
behag, för att den växte
och skapade trivsel,
därför att den var unik
i den här öde världen.
Älvorna tog högst
personligt hand om och
omhuldade den.
Det följde en kall
vinter som lade sig över
landet som ett ispansar.
Det var så kyligt att
många av de som trotsade
kylan trodde att istiden
hade kommit tillbaka.
Men slutligen steg solen
upp igen och snön
smälte.
Men, hur såg vår lilla
blomma ut? Den var grå och
nedvissnad! Älvorna
började då att
resignera!
När så jorden åter
värmdes upp så återvände
nytt grönt och då var
glädjen ännu större.
Och inte bara det, vår
lilla planta bredde ut
sig, mer och mer och
bildade en mjuk,
sammetslik matta av
fuktig grönska. På dess
kant blommade oräkneliga
små blommor av dess art
som liknade strålar
denna den första gången.
Vartefter åren gick så
bredde blommattan ut sig
mer och mer.
Tack vare plantans
anspråkslöshet kunde den
till och med växa över
klippor, vilka inte var
något hinder för dess
framfart. Den täckte
allt.
Men det viktigaste var
att blomman rotade sig i
marken och trotsade
vinden, så att vinden
inte kunde föra sanden
långt bort.
Blomman blev
träffpunkten för allt
som levde. Detta betydde
naturligtvis alla älvor,
feer och andra väsen som
var förbundna med
naturens grundläggande
element.
Naturligtvis hade nu
fåglarna också kommit.
De kunde se undret
uppifrån och därför kom
de skyndande hit i stora
flockar.
Och så som det första
fröet hade burits hit,
bar andra fåglar fler
frön hit.
Med varje år blev det
mer och mer frön som
bars hit och därför
spred sig växternas
mångfald också och
bredde ut sig.
En dag, ingen vet ännu i
våra dagar, när det
exakt hände, när det
första trädens frö bars
hit, vilket var en tall.
Och även det här fröet
tog sig. Tallen växte
slät och rak över
marken. Den första
tallen trotsade vädrets
ogynnsamma villkor. Ja,
i skydd av det så
växte det första bäret
upp. Nu hade grundvalen
för de första djuren
skapats, bortsett från
fåglarna som nu hade
känt till platsen i
många år redan.
Efter de första djuren
kom han också - det
första trollet. Han hade
kommit för att bo under
tallens rötter.
Egentligen, om man tar
det exakt, tror jag det
var tvärtom - med det
första trollet följde de
första djuren.
Det var litet detta
troll, inte större än
att det fick rum i en
människohand.
Hans eget utseende var
nästan som en liten
människas. Kanske var
håret lite grann
tovigare, ansiktets hud
lite mer väderbitet och
näsan i relation mot
kroppen var mycket för
stor, men den var mycket
känslig.
Ansiktet var djupt fårat
och munnen alltid
vinklad i ett leende,
ja, precis så var hans
utseende. Förutom att
han hade en ytterst
liten kropp fanns ändå
en stor skillnad kontra
människorna: Svansen!
Den hade faktiskt en
svans, med en liten
tofs, nästan som en kos.
(Men detta med kon
skulle man aldrig säga
när trollet var i
närheten.)
Förutom några mindre
mycket vilda och vreda
stunder var trollet
alltid godmodigt. Men
med djuren eller dvärgen
skulle man aldrig
jämföra den. I så fall
glömde den sin
godmodighet.
Detta första troll
inrättade sig mycket
mysigt nedanför rötterna
(för ett troll var det
självklart att bo så). I
ett av hörnen hade den
byggt en säng av mossa
med en filt av flätat
gräs. Roten mitt emot
sovplatsen hade den
skickligt frilagt, så
den kunde tjäna till
bänk.
Ett bord, nej, detta
behöver inget ensamt
levande troll. När den
hittade något att äta
blev det straxt stoppat
i munnen.
På grund av att trollet
alltid hade något i
munnen så fick man det
intrycket att troll har
så fylliga kinder.
I verklighet äter den
mest hela tiden. Det
enda som de har i förråd
det är lite honung. Men
även ett troll får ont i
magen när det äter för
mycket sötsaker.
Ofta hörs berättelser om
att trollen visste allt
om magi och trolleri,
och att de använder de
kunskaperna mot
människorna. Denna
meningen är än idag inte
bekräftad och man bör
tvivla på påståendet.
En sak är dock säker:
Feernas kunskap om
trolleri är väldigt
mycket större.
Strängt taget är den
första uppgiften trollet
har, efter att den har
flyttat från
föräldrahemmet, att
tillverka sin egen
flöjt. Det tar minst tio
år för trollet att snida
sin flöjt och därefter
förfinar och stämmer den
flöjten. Även om det
verkar vara en mycket
lång tid, är det för
trollet en acceptabel
tidsåtgång.
Denna förmåga är
medfödd, liksom fåglarna
har medfödda anlag för
att vissla och trilla
sången av sitt slag. Nu
börjar trollet lyssna på
vindens melodi och toner,
för att lära sig spela
den på sin flöjt. Vårt
troll behöver nästan 100
år för att bli perfekt
med sitt flöjtspel;
endast därefter
behärskar den sitt
områdes vindars melodi.
När han nu klarade av
att alltid följa vindens
melodi, så klarade han
av att vända på det
hela, att betvinga
vinden att följa hans
spel.
Allt efter melodins slag
kunde han bestämma att
vinden blåste upp till
storm, eller spela så
att stormen stillade
sig. Vinden följde
slutligen flöjtens spel,
som en balettdansör
orkesterns musik.
Det är välkänt att
trollen tycker om
vinden, ju isigare den
viner desto bättre mår
och mer belåten är ett
troll. Det är bara en
sak som trollet är rädd
för. Så länge han har
fast mark under fötterna
och kan stå böjd under
blåbärbuskar eller
ormbunkar kan ingen vild
storm komma åt trollet,
framför allt när den har
flöjten med sig. Men ve,
om vinden skulle gripa
trollet när den inte har
flöjten med sig, eller
om den är på vandring i
ett okänt område och
dessutom snabbt måste
springa tvärs över en
glänta eller klättra
över en klippa. Vinden
griper då tag i trollet
med järnfast hand och
slungar det tillbaka mot
skogen.
Egentligen var detta
beträffande möjligheten
till skador inte så
farligt, trollet är
väldigt robust. Det har
aldrig hörts berättats
om ett troll som blivit
ihjälslaget när vinden
har slungat det mot
träden.
Det enda som kan
förekomma är att svansen
fastnar i en grenkil.
En sådan händelse är
inte bara en liten malör
i förbigående, nej det
är det sämsta som kan
hända ett troll. Då är
den nämligen hänvisad
till andras hjälp för
att komma loss. På grund
av sin moraliska
inställning så pliktar
den att ge den som
hjälper den loss ur den
här situationen, en
ordentlig motprestation.
Skulle hjälparen vara
ett djur eller ett
naturväsen, så är det
acceptabelt för trollet.
Den hjälper då till med
mat respektive med att
hitta mat. Detta är
något som är enkelt för
den, för den känner till
platserna där det växer
mest svamp och var de
största bären kan
hittas. I nödsituationer
tar han även näsan till
hjälp för att vädra upp
allt matnyttigt i
området. Eller så skulle
den kunna spela på
flöjten för att bestämma
om vinden skulle driva
hit regn-, snö-, eller
hagelskurar.
Visserligen tycker den
mer om att söka efter en
skatt och samla guld och
silver, vilket är en av
favoritsysselsättningarna.
Om det är möjligt
undviker trollet
människorna och gömmer
sig, för att kunna
behålla och öka på sin
skatt.
Hur går då trollet ur
vägen för människorna?
Precis som vi går genom
luften eller simmar i
vattnet, så ligger det i
trollets natur att gå
genom trä.
Trollet behöver bara
bryta upp barken och så
kan han glida in i
träden. Det försvinner
bakom barken så som ett
barn under sovtäcket när
det lägger sig för att
sova, och det gör han
för att inte bli sedd av
människorna.
Därför är det allra
sämst när den är tvungen
att få människornas
hjälp. I det här fallet
måste trollet ge bort
sin skatt, som han
kanske har samlat under
hundratals år.
Och inte bara det, nu
visste människorna om
att trollen fanns.
Så måste det har gått
till när en människa
träffade ett troll för
första gången.
Och nu kunde människorna
för första gången få en
bild av det som de förut
bara hade annat och känt
av men aldrig sett innan
- trollen.
Slut
 
UPP
|