| Det var så
rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen;
det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I
den kylan och i det mörkret gick på gatan en fattig
flicka med bart huvud och bara fötter. Ja, hon hade ju
haft tofflor, när hon gick hemifrån, men vad hjälpte
det! Det var mycket för stora tofflor, hennes mor hade
sist använt dem, så stora var de, och dem tappade den
lilla, då hon skyndade sig över gatan, just som två
vagnar körde förbi i väldig fart. Den ena toffeln kunde
hon inte hitta och den andra sprang en pojke bort med,
han sa, att han kunde använda den till vagga, när han
själv fick barn.
Där gick nu den lilla flickan
på sina bara små fötter, som var röda och blå av köld. I
ett gammalt förkläde bar hon en mängd svavelstickor och
en bunt gick hon med i handen. Ingen hade på hela dagen
köpt av henne, ingen hade gett henne en liten slant,
hungrig och frusen gick hon och såg så ynklig ut, den
lilla stackaren! Snöflingorna föll i hennes långa gula
hår, som lockade sig så vackert i nacken, men hon tänkte
sannerligen inte på lockarna. I alla fönster lyste
ljusen, och så luktade det här på gatan så härligt av
gåsstek; det var ju nyårsafton, ja, det tänkte hon på.
Borta i ett hörn mellan två
hus, det ena sköt fram litet längre på gatan än det
andra, där satte hon sig och kröp ihop. De små benen
hade hon dragit opp under sig, men hon frös ännu mer,
och hon tordes inte gå hem, hon hade ju inte sålt några
svavelstickor, inte fått en enda slant, hennes far
skulle slå henne, och kallt vara det också hemma, de
hade bara taket rätt över sig, och där pep vinden in,
fastän man hade stoppat halm och trasor i de största
springorna. Hennes små händer var nästan alldeles döda
av köld. Å, en liten svavelsticka skulle göra gott. Om
hon bara tordes dra ut en ur bunten, stryka den mot
väggen och värma fingrarna. Hon drog ut en, ritsch! vad
den sprakade, vad den brann! Det var en varm, klar låga,
liksom ett litet ljus, då hon höll handen kring den. Det
var ett underligt ljus, den lilla flickan tyckte, att
hon satt framför en stor järnkamin med blanka
mässingskulor och mässingsspjäll. Elden brann så
härligt, värmde så skönt. Nej vad var det! - Den lilla
sträckte redan ut fötterna för att värma dem också - -
då släcktes lågan. Kakelugnen försvann - hon satt med en
liten stump av den utbrända svavelstickan i handen.
Hon strök eld på en ny, den
brann, den lyste, och där skenet föll på husväggen, blev
den genomskinlig som en slöja. Hon såg rakt in i rummet,
där bordet stod dukat med en skinande vit duk, med fint
porslin, och härligt ångade den stekta gåsen, fylld med
sviskon och äpplen och vad som var ändå bättre, gåsen
hoppade från fatet, stultade fram över golvet med kniv
och gaffel i ryggen, rakt fram till den fattiga flickan
kom den. Då slocknade svavelstickan, och där fanns inget
annat att se än den tjocka, kalla husväggen.
Hon tände en ny. Då satt hon
under en strålande julgran; den var ännu större och
finare utstyrd än den hon hade sett genom glasdörren hos
den rike köpmannen nu i julas. Tusen ljus brann på de
gröna grenarna och hon såg brokiga bilder, som liknade
dem som pryder butiksfönstren. Den lilla sträckte opp
båda händerna i luften - då slocknade svavelstickan, de
många julljusen steg högre och högre, hon såg att de nu
var de klara stjärnorna, en av dem föll och gjorde en
lång eldstrimma på himlen.
"Nu är det en som dör!" sa den
lilla, för gamla mormor, som var den enda, som hade
varit snäll mot henne, men nu var död, hade sagt: - "när
en stjärna faller, stiger en själ opp till Gud".
Ännu en gång strök hon en
svavelsticka mot husväggen, den lyste runt omkring, och
i ljusskenet stod gamla mormor, så klar, så strålande,
så välsignat mild.
- "Mormor!" ropade den lilla. "O, tag mig med! Jag vet,
att du är borta när svavelstickan har brunnit ut, borta
liksom den varma kaminen, den härliga gåssteken och den
stora, strålande granen!"
Och i en hast strök hon eld på alla stickorna, som var
kvar i bunten, hon ville riktigt hålla kvar mormor, och
svavelstickorna lyste med en glans så att det var
ljusare än mitt på dagen. Mormor hade aldrig förr varit
så vacker, så stor; hon lyfte opp den lilla flickan på
sin arm, och de flög i glans och glädje, så högt, så
högt. Och det var ingen kyla, ingen hunger, ingen ångest
- de var hos Gud.
Men i hörnet vid huset satt i
den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda
kinder, med ett leende kring munnen - död, ihjälfrusen
den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick
opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna,
en av buntarna var nästan uppbränd. Hon har velat värma
sig, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade
sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i
nyårsglädjen.
Slut.
|
